GOD JUL alla där ute och jätte trevlig helg! =)
MERRY CHRISTMAS everyone out there and verry happy holiday! =)
lördag, december 24
fredag, december 23
Dan före dopparedagen
Herregud!
Det var århundraden sedan jag skrev här senast! Men jag har haft så mycket för mig och bara hunnit att sitta framför datorn ca två timmar i veckan =S
Men nu har jag jullov och kan förhoppningsvis skriva lite igen.
Jag har läst första terminen på omvårdnadsprogrammet till undersköterska och det har gått bra. 500 poäng har jag fått in - super =)
G i Medicinsk Grundkurs, Omvårdnad och i Vård- och omsorgsarbete. Svagt G, men ändå G, i Folkhälsa =)
Här ska firas! Jag är nöjd med mig själv. =) Men nästa termin ska jag antagligen bara läsa på halvfart och vara sjukskriven 50%, för jag har lite jag måste jobba på vad gäller mitt mående och jag vill vara säker på att jag orkar med kurserna jag läser så att jag inte blir slutkörd redan i slutet av april. Det är bättre att läsa kurser för 300 poäng och få G i dem än läsa för 500 och få IG i nästan hälften. Dessutom har jag läkare som går med på det och skriver läkarintyg, och det var faktiskt min mentor i skolan som föreslog det med halvfart så det borde gå att ordna på något vis.
Men nog om detta nu! Det är ju DAGEN innan JUL!!!
Jag kan inte fatta vart tiden tagit vägen, nyss mitten av november och nu JULAFTON imorgon, med julfrukost, julmat, mys med några i familjen och Karl-Bertil Jonssons julafton =)
Allt har gått så fort, lite för fort. Det känns inte som jul, men jag får ta mig i kragen under kvällen och få in känslan!
Nu ska jag åka med en vän, från lägenheten inne i stan och ut på landet för att hylla allt som julafton står för med mina föräldrar! Det ska bli trevligt, pappa saknar mig nog så in i bomben, haha =) Men jag har saknat honom med, jag skrattar inte lika mycket utan honom. Han är den som stått för skämten och lockat fram skrattet hos mig förut. Men jag har haft vänner som lockat fram lite skrattbubblor så det har varit lugnt. Men ingen kan skämta som pappa =)
Kram på er alla i julstöket! Lycka till och hoppas ni får ihop det ni ska få ihop innan JULAFTON! =)
Det var århundraden sedan jag skrev här senast! Men jag har haft så mycket för mig och bara hunnit att sitta framför datorn ca två timmar i veckan =S
Men nu har jag jullov och kan förhoppningsvis skriva lite igen.
Jag har läst första terminen på omvårdnadsprogrammet till undersköterska och det har gått bra. 500 poäng har jag fått in - super =)
G i Medicinsk Grundkurs, Omvårdnad och i Vård- och omsorgsarbete. Svagt G, men ändå G, i Folkhälsa =)
Här ska firas! Jag är nöjd med mig själv. =) Men nästa termin ska jag antagligen bara läsa på halvfart och vara sjukskriven 50%, för jag har lite jag måste jobba på vad gäller mitt mående och jag vill vara säker på att jag orkar med kurserna jag läser så att jag inte blir slutkörd redan i slutet av april. Det är bättre att läsa kurser för 300 poäng och få G i dem än läsa för 500 och få IG i nästan hälften. Dessutom har jag läkare som går med på det och skriver läkarintyg, och det var faktiskt min mentor i skolan som föreslog det med halvfart så det borde gå att ordna på något vis.
Men nog om detta nu! Det är ju DAGEN innan JUL!!!
Jag kan inte fatta vart tiden tagit vägen, nyss mitten av november och nu JULAFTON imorgon, med julfrukost, julmat, mys med några i familjen och Karl-Bertil Jonssons julafton =)
Allt har gått så fort, lite för fort. Det känns inte som jul, men jag får ta mig i kragen under kvällen och få in känslan!
Nu ska jag åka med en vän, från lägenheten inne i stan och ut på landet för att hylla allt som julafton står för med mina föräldrar! Det ska bli trevligt, pappa saknar mig nog så in i bomben, haha =) Men jag har saknat honom med, jag skrattar inte lika mycket utan honom. Han är den som stått för skämten och lockat fram skrattet hos mig förut. Men jag har haft vänner som lockat fram lite skrattbubblor så det har varit lugnt. Men ingen kan skämta som pappa =)
Kram på er alla i julstöket! Lycka till och hoppas ni får ihop det ni ska få ihop innan JULAFTON! =)
tisdag, december 6
tisdag, november 1
Lägenhet!!!
Nu har jag flyttat hemifrån =D
Bor från och med nu inte hemma på landet längre utan är stadsbo!
Perfekt läge med Centrum i närheten - ICA Supermarket, pizzeria, secondhand affär, blomaffär, apotek och bankomat. En kyrka ligger även i närheten och bussen stannar på samma gata som jag bor på, bara en liten bit ifrån.
Lägenheten är liten, bara en 1:a med litet badrum och kokvrå - men perfekt för mig. Tre stora fönster i rummet och lagom yta att möblera. =P
Det ekar jättemycket nu innan jag hunnit få in några saker =P men det gör inget - för jag är kär!!
Lägenheten kunde inte vara bättre! Jag trivs redan och älskar vad jag ser. Att bo här i 3 -5 år går nog lätt =)
Hyran är ju bara på ca 2 150/månad oxå!
Bor från och med nu inte hemma på landet längre utan är stadsbo!
Perfekt läge med Centrum i närheten - ICA Supermarket, pizzeria, secondhand affär, blomaffär, apotek och bankomat. En kyrka ligger även i närheten och bussen stannar på samma gata som jag bor på, bara en liten bit ifrån.
Lägenheten är liten, bara en 1:a med litet badrum och kokvrå - men perfekt för mig. Tre stora fönster i rummet och lagom yta att möblera. =P
Det ekar jättemycket nu innan jag hunnit få in några saker =P men det gör inget - för jag är kär!!
Lägenheten kunde inte vara bättre! Jag trivs redan och älskar vad jag ser. Att bo här i 3 -5 år går nog lätt =)
Hyran är ju bara på ca 2 150/månad oxå!
torsdag, oktober 13
Höstterminens praktik
Efter bara två, tre veckor efter skolstart skickades vi ut på 6 veckors praktik och jag har nu bara den här och nästa vecka kvar. Den första känslan jag hade när jag kom dit var att jag stortrivdes, både med att vara där och i mötet med vårdarna och vårdtagarna. Men nu har jag tyvärr ledsnat lite då jag inte stimuleras tillräckligt. Det är lugnt tempo, händer lite och är samma miljö och samma folk och liknande händelser och känslor dag ut och dag in. Men jag är ändå 100% säker på att jag kommer att minnas äldreboendet med värme och glädje i hjärtat =) för nästan varje kväll eller eftermiddag har jag suttit på bussen med ett fånigt leende på läpparna.
 |
| Enda manliga vårdgivaren på boendet - som antagligen anser att jag är en ren pina..! =) |
lördag, oktober 1
Söt!!
Hur kan en kille vara så söt???
En kille med härligt, hickande skratt och som rodnar när han blir generad.
Han ser rätt bra ut. Lugn, sansad, tar allt i sin egen takt, men som gärna skojar, retas, har roligt och bryr sig till fullo om andra. Han har ofta nära till skratt och har ett slags hickande skratt som är lätt att gilla. När det är något som han blir generad över blir han röd i ansiktet, viker undan med blicken och rör nervöst på kroppen samtidigt som han skrattar med ett djupt klickande och hickande skratt.
Hur kan han vara så söt? Hur kan en kille vara så förbannat söt att man bara skrattande vill slänga sig över honom och äta upp honom??! =)
Han är den första killen i hela mitt liv som jag tycker är så söt som han, som dessutom är 11 år äldre än mig.,
En kille med härligt, hickande skratt och som rodnar när han blir generad.
Han ser rätt bra ut. Lugn, sansad, tar allt i sin egen takt, men som gärna skojar, retas, har roligt och bryr sig till fullo om andra. Han har ofta nära till skratt och har ett slags hickande skratt som är lätt att gilla. När det är något som han blir generad över blir han röd i ansiktet, viker undan med blicken och rör nervöst på kroppen samtidigt som han skrattar med ett djupt klickande och hickande skratt.
Hur kan han vara så söt? Hur kan en kille vara så förbannat söt att man bara skrattande vill slänga sig över honom och äta upp honom??! =)
Han är den första killen i hela mitt liv som jag tycker är så söt som han, som dessutom är 11 år äldre än mig.,
onsdag, september 21
Födelse - Livet = Gåva?
En gammal dam på demensboendet (där jag har praktik sedan en vecka tillbaka) som brutit benet och fått det opererat klarade inte av att komma tillbaka till livet. Hon bara låg i sin säng och hade ont. Hon fick smärtstillande och kämpade tappert emot smärtan. Men hennes mod hade sviktade och för några dagar sedan gav hon upp helt. Hon slutade med att äta och dricka och bara låg.
När vi var inne hos henne i måndagseftermiddag kunde man se hur mycket hon magrat och att hon inte reagerade på det som pågick omkring henne. Hon andades och kved lite av smärta när vårdgivarna vände på henne och gav henne medicin och pysslade om henne. Men det var allt. Hennes blick flyttades då och då, som mellan de olika nyanserna och skepnaderna hon såg, men de fokuserade aldrig och fortsatte att vara likgiltigt vattnigt grumliga och pupillerna små.
När vi var inne hos henne på morgonen igår hade vi redan blivit förvarnade om att hon blivit mycket sämre och att många var tveksamma till att hon skulle leva mycket länge till. Men synen av en kropp utan person, som var i sista slutskedet av att ännu vara vid liv, var något jag inte hade kunnat förbereda mig på. Trotts att jag var lite beredd på vad som kunde möta mig och att min handledare oroligt försäkrat både sig och mig om att det var okej och att jag kunde gå ut med en gång om det kändes fel. För vad som låg på sängen kändes inte längre helt och hållet som en person, en människa med en personlighet och humör, utan bara som en kropp (blod, muskler, kött, hud, ben) som låg och andades med klickande ytliga andetag. Blicken var totalt frånvarande och man kunde inte svära på att personen som låg där i sängen visste om det var någon överhuvudtaget i rummet eller kände av vår närvaro.
Vid kvart i tolv fick vi reda på att hon för bara en stund sedan gått bort och trotts att det inte var föga förvånande så var det ändå en underlig känsla att höra att någon blivit så pass dålig och så mycket sämre att den dött. För när man hör att någon mår bättre eller verkar vara på bättre humör blir man lättad och känner lycka till personens välmående. Men när man hör att någon blivit sämre blir man orolig och ledsen för den personen och när man dessutom hör om någon som redan innan mått dåligt men som nu mår ännu sämre blir man nästan bedrövad och bestört. För vad har den personen gjort för att förtjäna detta och hon/han har all rätt i världen att vara så lycklig och glad som den kan vara tills dess att dennes tid är ute.
Min handledare försäkrade sig oroligt gång på gång att det kändes bra för mig att följa med och se på henne och att om jag kände minsta lilla obehag så behövde jag inte gå in i rummet. Men jag försäkrade henne, med en ängels tålamod, efter att grundligt och med min fulla uppmärksamhet lyssnat på henne, att det inte var någon fara och att jag skulle gå därifrån om jag kände mig minsta lilla illa till mods. Med hennes oro lugnad och mitt sinne inställt på att möta en död människa gick vi in i damens rum.
Kroppen låg stelt och onaturligt stilla, med ett vitt lakan över sig upp till bröstet. Under hennes knäppta händer låg några lila blommor som någon plockat och hennes ansikte var livlöst och insjunket. Munnen var lite öppen, som i ett sista andetag och lite av det ena vattniga blå ögat syntes. Något i det jag såg. Den sjukliga nyansen på huden, de insjunkna kinderna, den grumliga biten av ögat och den halvöppna munnen. Fick min hjärna att få en förnimmelse av slut och att koppla till den slutgiltiga döden.
Min blick gled ner till hennes bröstkorg, som bara några timmar innan tappert och en aning kämpande höjts och sänkts i takt med andetagen och de klickande ljuden av luft som rörde sig in och ut ur munnen. Det var nästan så att jag kunde inbilla mig att jag såg hur bröstet åter rörde på sig, höjdes och sänktes, som av en ren reflex eftersom det är vår äldsta och grundläggande överlevnadsinstinkt hos kroppen. För det är något som vi gör under hela vårt liv, från och med att vi föds och under hela livet, oavsett vad vi gör - andas. Kroppen är van vid det, musklerna lika så och någonstans måste den viljan ännu finnas kvar en stund även efter det att personen dött och kroppen gett upp. För det är ju så vi alla börjar våra liv och i grunden måste för att överleva.
Det var inte andningen som hade det svårt, utan den blev helt enkelt tvungen att ge upp eller sluta då något eller några andra delar slutade och gav upp i kroppen.
Jag blev inte illa berörd ett dugg av det jag såg och är inte det än. Men en stor fråga har satt sig fast i mig sedan i måndags, när den sakta väcktes inom mig och jag sjönk ner vid den sjuke damens sida för att studera såväl frågan som hennes tillstånd väckte inom mig som för mig att ta lärdom av hur en döende person ser ut.
Frågan är komplicerad och utan direkt svar.
Är livet en gåva? Är det en gåva att födas och få liv?
Kan vi ta för givet att barn föds, nya liv blir till, själar kommer och går, liv levs och sedan tar slut då vi nått den dag då det är förutbestämt att livet ska ta slut för oss?
Jag vet själv inte vad jag ska tro.
Jag satt vid hennes sida. Hennes liv var på väg att ta slut, hennes kropp var gammal och illa däran. Medan jag, där jag satt på huk på golvet, kunde känna mina starka ben under mig. Känna min kropps ungdom och vitalitet. Jag hade mycket kvar av livet ännu, i alla fall min kropp, trotts mitt gamla sinne. Men för henne var det snart över. Hon hade levt ett liv och kroppen bröts sakta ner.
Själv sitter jag här och ser på livet som en förbannelse. Något jag tvingats till och blivit född till trotts att jag egentligen inte velat. Men kan det vara så att livet i grunden är en gåva? En gåva våra energivarelser, som vi kallar själar, ges och belönas med genom att vi tar kunskap och lärdom utifrån en kropp av kött och blod, med instinkter och behov, och genom att möta andra, liknande kroppar?
Fundera på den ni...! =)
När vi var inne hos henne i måndagseftermiddag kunde man se hur mycket hon magrat och att hon inte reagerade på det som pågick omkring henne. Hon andades och kved lite av smärta när vårdgivarna vände på henne och gav henne medicin och pysslade om henne. Men det var allt. Hennes blick flyttades då och då, som mellan de olika nyanserna och skepnaderna hon såg, men de fokuserade aldrig och fortsatte att vara likgiltigt vattnigt grumliga och pupillerna små.
När vi var inne hos henne på morgonen igår hade vi redan blivit förvarnade om att hon blivit mycket sämre och att många var tveksamma till att hon skulle leva mycket länge till. Men synen av en kropp utan person, som var i sista slutskedet av att ännu vara vid liv, var något jag inte hade kunnat förbereda mig på. Trotts att jag var lite beredd på vad som kunde möta mig och att min handledare oroligt försäkrat både sig och mig om att det var okej och att jag kunde gå ut med en gång om det kändes fel. För vad som låg på sängen kändes inte längre helt och hållet som en person, en människa med en personlighet och humör, utan bara som en kropp (blod, muskler, kött, hud, ben) som låg och andades med klickande ytliga andetag. Blicken var totalt frånvarande och man kunde inte svära på att personen som låg där i sängen visste om det var någon överhuvudtaget i rummet eller kände av vår närvaro.
Vid kvart i tolv fick vi reda på att hon för bara en stund sedan gått bort och trotts att det inte var föga förvånande så var det ändå en underlig känsla att höra att någon blivit så pass dålig och så mycket sämre att den dött. För när man hör att någon mår bättre eller verkar vara på bättre humör blir man lättad och känner lycka till personens välmående. Men när man hör att någon blivit sämre blir man orolig och ledsen för den personen och när man dessutom hör om någon som redan innan mått dåligt men som nu mår ännu sämre blir man nästan bedrövad och bestört. För vad har den personen gjort för att förtjäna detta och hon/han har all rätt i världen att vara så lycklig och glad som den kan vara tills dess att dennes tid är ute.
Min handledare försäkrade sig oroligt gång på gång att det kändes bra för mig att följa med och se på henne och att om jag kände minsta lilla obehag så behövde jag inte gå in i rummet. Men jag försäkrade henne, med en ängels tålamod, efter att grundligt och med min fulla uppmärksamhet lyssnat på henne, att det inte var någon fara och att jag skulle gå därifrån om jag kände mig minsta lilla illa till mods. Med hennes oro lugnad och mitt sinne inställt på att möta en död människa gick vi in i damens rum.
Kroppen låg stelt och onaturligt stilla, med ett vitt lakan över sig upp till bröstet. Under hennes knäppta händer låg några lila blommor som någon plockat och hennes ansikte var livlöst och insjunket. Munnen var lite öppen, som i ett sista andetag och lite av det ena vattniga blå ögat syntes. Något i det jag såg. Den sjukliga nyansen på huden, de insjunkna kinderna, den grumliga biten av ögat och den halvöppna munnen. Fick min hjärna att få en förnimmelse av slut och att koppla till den slutgiltiga döden.
Min blick gled ner till hennes bröstkorg, som bara några timmar innan tappert och en aning kämpande höjts och sänkts i takt med andetagen och de klickande ljuden av luft som rörde sig in och ut ur munnen. Det var nästan så att jag kunde inbilla mig att jag såg hur bröstet åter rörde på sig, höjdes och sänktes, som av en ren reflex eftersom det är vår äldsta och grundläggande överlevnadsinstinkt hos kroppen. För det är något som vi gör under hela vårt liv, från och med att vi föds och under hela livet, oavsett vad vi gör - andas. Kroppen är van vid det, musklerna lika så och någonstans måste den viljan ännu finnas kvar en stund även efter det att personen dött och kroppen gett upp. För det är ju så vi alla börjar våra liv och i grunden måste för att överleva.
Det var inte andningen som hade det svårt, utan den blev helt enkelt tvungen att ge upp eller sluta då något eller några andra delar slutade och gav upp i kroppen.
Jag blev inte illa berörd ett dugg av det jag såg och är inte det än. Men en stor fråga har satt sig fast i mig sedan i måndags, när den sakta väcktes inom mig och jag sjönk ner vid den sjuke damens sida för att studera såväl frågan som hennes tillstånd väckte inom mig som för mig att ta lärdom av hur en döende person ser ut.
Frågan är komplicerad och utan direkt svar.
Är livet en gåva? Är det en gåva att födas och få liv?
Kan vi ta för givet att barn föds, nya liv blir till, själar kommer och går, liv levs och sedan tar slut då vi nått den dag då det är förutbestämt att livet ska ta slut för oss?
Jag vet själv inte vad jag ska tro.
Jag satt vid hennes sida. Hennes liv var på väg att ta slut, hennes kropp var gammal och illa däran. Medan jag, där jag satt på huk på golvet, kunde känna mina starka ben under mig. Känna min kropps ungdom och vitalitet. Jag hade mycket kvar av livet ännu, i alla fall min kropp, trotts mitt gamla sinne. Men för henne var det snart över. Hon hade levt ett liv och kroppen bröts sakta ner.
Själv sitter jag här och ser på livet som en förbannelse. Något jag tvingats till och blivit född till trotts att jag egentligen inte velat. Men kan det vara så att livet i grunden är en gåva? En gåva våra energivarelser, som vi kallar själar, ges och belönas med genom att vi tar kunskap och lärdom utifrån en kropp av kött och blod, med instinkter och behov, och genom att möta andra, liknande kroppar?
Fundera på den ni...! =)
söndag, september 18
Gäster med gester
SVT 1: 20.00-20.45
Mina föräldrar tittade som vanligt på tv på lördagskvällen och eftersom jag ändå slagit mig ner i soffan i rummet med kvällsmat, så blev det att jag också tittade på programmet som de ville se.
Det var ett svenskt, komedi program, där några gäster i två olika lag tävlade mot varandra om vem som kunde lista ut lagkamratens mening fortast genom de gester han gjorde utan att använda några ord.
Meningarna var helflänga och en del helt vrickade! =)
Som tex: "Ärtig bondböna får soppatorsk i potatisåker och räddas av blåbär med nässelfeber."
=D
Men den jag tyckte bäst om var:
"Tandlös vampyr med vitlöksandedräkt får ont i kistan och svimmar i fladdermusfåtölj."
Mina föräldrar tittade som vanligt på tv på lördagskvällen och eftersom jag ändå slagit mig ner i soffan i rummet med kvällsmat, så blev det att jag också tittade på programmet som de ville se.
Det var ett svenskt, komedi program, där några gäster i två olika lag tävlade mot varandra om vem som kunde lista ut lagkamratens mening fortast genom de gester han gjorde utan att använda några ord.
Meningarna var helflänga och en del helt vrickade! =)
Som tex: "Ärtig bondböna får soppatorsk i potatisåker och räddas av blåbär med nässelfeber."
=D
Men den jag tyckte bäst om var:
"Tandlös vampyr med vitlöksandedräkt får ont i kistan och svimmar i fladdermusfåtölj."
torsdag, september 15
Härligt humör! =D
Idag vaknade jag, i princip, med det ett leende på läpparna, efter 7 timmars god sömn. Jag har sovit bättre i natt än vad jag gjort på länge och känner mig på härligt humör =D
Det är skönt att äntligen känna sig lite gladare och kanske till och med lyckligare. Kärleken har tagit hårt på mitt hjärta, som sakta läker efter ännu en brutal omgång. Men nu börjar det kännas som om jag kan lägga det bakom mig. Kanske beror det på demensboendet där jag har praktik nu och att jag trivs så bra där, samt att jag kommer bra överens och blivit vän med en söt kille som jobbar där =)
Ska jobba kväll idag med och ser fram emot det. Alla är snälla och trevliga. De äldre är lätta att tycka om och man gör sitt bästa för att göra så gott man kan när det gäller att ta hand om dem. Det är kul att känna sig lite omtyckt (i denna svåra och likgiltiga värld).
Underbart med glädje! =D
Det är skönt att äntligen känna sig lite gladare och kanske till och med lyckligare. Kärleken har tagit hårt på mitt hjärta, som sakta läker efter ännu en brutal omgång. Men nu börjar det kännas som om jag kan lägga det bakom mig. Kanske beror det på demensboendet där jag har praktik nu och att jag trivs så bra där, samt att jag kommer bra överens och blivit vän med en söt kille som jobbar där =)
Ska jobba kväll idag med och ser fram emot det. Alla är snälla och trevliga. De äldre är lätta att tycka om och man gör sitt bästa för att göra så gott man kan när det gäller att ta hand om dem. Det är kul att känna sig lite omtyckt (i denna svåra och likgiltiga värld).
Underbart med glädje! =D
söndag, september 11
11 september 2001 - USA
10 år - ett decennium - sedan var det som det här med World Trade Center skedde.
Då det hände och fram tills idag har jag inte tänkt speciellt mycket eller engagerat mig i det här med att två flygplan flög in i Tvillingtornen och fick dem att falla (först det södra och sedan det norra). Jag har alltid tyckt att när det blir för mycket uppståndelse runt något stor så blir det bara jobbigt att också engagera sig i det, för det tar mer av den psykiska orken än ger.
Det är inte förrän nu som jag kan engagera mig i det jag hör och känna med det jag ser. Det är som om jag måste mogna med vissa saker och som om jag mest kan diskutera om det med människor som inte är upp över öronen fulla med starka känslor.
Men det är förskräckligt. Så många liv som gick åt, chocken händelsen gav och den totala katastrofen runt det. Det är hemskt.
Jag var 11 år då det hände och minns att vi blev inkallade lite tidigare från vår rast innan sista lektionen i skolan den dagen (tisdag). Alla vi elever blev inkallade till våra respektive hemklassrum av lärarna och jag minns förvirringen över att man undrade vad som hände, varför alla verkade så allvarliga. Vi skulle ju ha lektion som vanligt vid tre och sedan sluta runt halv fyra och åka hem med bussen. Men nu samlades vi klassvis istället, satte oss på våra platser och tittade på teven som var påsatt.
Total förvirring, chock och katastrof skedde i rutan. Två byggnader och upprivna människor visades gång på gång i bild. Rapportörer rabblade hastigt vad som hänt och vad de visste. Först förstod man ingenting. En av byggnaderna (Tvillingtornen) brann och människor var panikslagna. Men så fick jag ganska snart insikt om att ett flygplan hade flugit rakt in i ett av dem, då de visade tydliga bilder av hur en kamera fångat ögonblicket. Jag minns att jag hade svårt smälta detta - ett flygplan som kraschat rakt in i en byggnad! Det var totalt omöjligt, men ändå så hade det skett, konstigt nog eftersom det inte fanns några som helst tecken på dåligt väder.
Och knappt hade man kunnat tolka och ta in detta, innan man ser i bild hur nästa flygplan - som i slowmotion - flyger rakt mot byggnad två, precis bredvid den förra, och totalkrockar i ett moln av rök och eld. En del av hjärnan säger att detta är inte på riktigt, det kan inte vara på riktigt, att det måste vara engagerat som i en av de actionfilmer man sett. Men när man ser på klasskamraterna och i lärarnas ansikten så förstår man att det ändå måste ske i verkligheten, att detta är allvar.
R.I.P alla omkomna.
Jag ber för er och era anhöriga. Må er finna frid.
Då det hände och fram tills idag har jag inte tänkt speciellt mycket eller engagerat mig i det här med att två flygplan flög in i Tvillingtornen och fick dem att falla (först det södra och sedan det norra). Jag har alltid tyckt att när det blir för mycket uppståndelse runt något stor så blir det bara jobbigt att också engagera sig i det, för det tar mer av den psykiska orken än ger.
Det är inte förrän nu som jag kan engagera mig i det jag hör och känna med det jag ser. Det är som om jag måste mogna med vissa saker och som om jag mest kan diskutera om det med människor som inte är upp över öronen fulla med starka känslor.
Men det är förskräckligt. Så många liv som gick åt, chocken händelsen gav och den totala katastrofen runt det. Det är hemskt.
Jag var 11 år då det hände och minns att vi blev inkallade lite tidigare från vår rast innan sista lektionen i skolan den dagen (tisdag). Alla vi elever blev inkallade till våra respektive hemklassrum av lärarna och jag minns förvirringen över att man undrade vad som hände, varför alla verkade så allvarliga. Vi skulle ju ha lektion som vanligt vid tre och sedan sluta runt halv fyra och åka hem med bussen. Men nu samlades vi klassvis istället, satte oss på våra platser och tittade på teven som var påsatt.
Total förvirring, chock och katastrof skedde i rutan. Två byggnader och upprivna människor visades gång på gång i bild. Rapportörer rabblade hastigt vad som hänt och vad de visste. Först förstod man ingenting. En av byggnaderna (Tvillingtornen) brann och människor var panikslagna. Men så fick jag ganska snart insikt om att ett flygplan hade flugit rakt in i ett av dem, då de visade tydliga bilder av hur en kamera fångat ögonblicket. Jag minns att jag hade svårt smälta detta - ett flygplan som kraschat rakt in i en byggnad! Det var totalt omöjligt, men ändå så hade det skett, konstigt nog eftersom det inte fanns några som helst tecken på dåligt väder.
Och knappt hade man kunnat tolka och ta in detta, innan man ser i bild hur nästa flygplan - som i slowmotion - flyger rakt mot byggnad två, precis bredvid den förra, och totalkrockar i ett moln av rök och eld. En del av hjärnan säger att detta är inte på riktigt, det kan inte vara på riktigt, att det måste vara engagerat som i en av de actionfilmer man sett. Men när man ser på klasskamraterna och i lärarnas ansikten så förstår man att det ändå måste ske i verkligheten, att detta är allvar.
R.I.P alla omkomna.
Jag ber för er och era anhöriga. Må er finna frid.
onsdag, augusti 24
torsdag, augusti 18
21 år
Idag har jag funnits på den här jorden i 21 år.
För så många år sedan föddes jag – efter det att det tagit mamma 4 år för henne att skilja sig från sin förra man, som hon fick tre barn med (mina syskon), finna min pappa, bli ihop med honom och sedan försöka bli gravid med mig i 7 år. Därefter föddes jag, ca 6 veckor för tidigt, genom kejsarsnitt och alldeles blålila i ansiktet, kl. 12.00 mitt på dagen.
Och nu står man här i affären, framför hyllan med gratulationskort och tittar på de färgglada, skojiga och livliga korten med texten ”Grattis”, ”Ha den äran”, ”Hurra, hurra, hurra” och ”Happy Birthday”. Och av någon anledning letar sig en slags vemodig känsla och form av melankoli in i sinnet. Tänk att tiden har gått så fort. 21 år. Bara susat förbi - innan man hunnit fatta det så har man levt så pass länge.
21 år är en lång tid. Det ser jag det som och även fast många säger att jag är ung och har hela livet framför mig så känns det ändå, innerst inne för mig, som om jag är dubbelt så gammal och redan har levt ett halvt liv.
21 år på jorden är många år, fler än vad jag någonsin föreställt mig att det skulle bli och än kan det ju bli några till. Antagligen upplever jag ännu ett 22 år och några till därefter det.
Den som lever får se..
Den som lever får se..
Ha den Äran att Gratulera!
söndag, augusti 7
Singel for Life
Då var man singel igen - fullkomligt.
Förut var man singel och sedan bara lite singel, med ett hopp om en relation. Nu sitter man här igen och om möjligt ännu mer singel än någonsin.
Jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon. Finna någon som vinner mitt hjärta, vill ha mig, kan stå ut med mig och älskar mig för den jag verkligen är. Den personen finns inte. Han är inte till för mig. Jag är inte värdig att få det jag önskar, trotts att jag kämpar på när varje ny dag blåser i stridshornet och innebär en ny kamp för mig.
Jag är excentrisk, egoistisk och trotts att jag är till gränsen nobel, då jag vill att andra ska må bättre och ha det mycket bättre än jag, slutar det ändå med att jag är en hemsk människa.
Världen är inte lätt. Det upptäckte jag som barn och gömde mig i min egen lilla bubbla, i väntan på att något skulle förändras, som skulle göra den lättare att leva i. Mindre hemsk, krävande, likgiltig och grå.
Men inget hände, inget händer och jag börjar bli trött... Så trött... på att bära dessa bördor som livet kastar på mina axlar, som om det vore någon självklarhet att jag borde bära dem alla dag ut och dag in.
Ekonomi, jobb, framtid, utgifter, sysselsättning, kärlek, hopp, tro, vänskap, hälsa, dåligt självförtroende, självtvivlande, dålig självkänsla, värdelös och längtande efter ett slut.
Jag är så trött. Så trött på allt. Trött på att inte ha något värde, inte få det jag drömmer om, känna att jag hör hit och praktiskt taget tvingas leva tills det att jag går på knäna av tyngden inombords. Varför kan allt inte bara ta slut..??
*Poff*
Likt en teve som du stänger av och en ruta som blir kolsvart. Synd att livet inte har en AV och PÅ knapp...
Förut var man singel och sedan bara lite singel, med ett hopp om en relation. Nu sitter man här igen och om möjligt ännu mer singel än någonsin.
Jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon. Finna någon som vinner mitt hjärta, vill ha mig, kan stå ut med mig och älskar mig för den jag verkligen är. Den personen finns inte. Han är inte till för mig. Jag är inte värdig att få det jag önskar, trotts att jag kämpar på när varje ny dag blåser i stridshornet och innebär en ny kamp för mig.
Jag är excentrisk, egoistisk och trotts att jag är till gränsen nobel, då jag vill att andra ska må bättre och ha det mycket bättre än jag, slutar det ändå med att jag är en hemsk människa.
Världen är inte lätt. Det upptäckte jag som barn och gömde mig i min egen lilla bubbla, i väntan på att något skulle förändras, som skulle göra den lättare att leva i. Mindre hemsk, krävande, likgiltig och grå.
Men inget hände, inget händer och jag börjar bli trött... Så trött... på att bära dessa bördor som livet kastar på mina axlar, som om det vore någon självklarhet att jag borde bära dem alla dag ut och dag in.
Ekonomi, jobb, framtid, utgifter, sysselsättning, kärlek, hopp, tro, vänskap, hälsa, dåligt självförtroende, självtvivlande, dålig självkänsla, värdelös och längtande efter ett slut.
Jag är så trött. Så trött på allt. Trött på att inte ha något värde, inte få det jag drömmer om, känna att jag hör hit och praktiskt taget tvingas leva tills det att jag går på knäna av tyngden inombords. Varför kan allt inte bara ta slut..??
*Poff*
Likt en teve som du stänger av och en ruta som blir kolsvart. Synd att livet inte har en AV och PÅ knapp...
lördag, juli 30
Citat om Kärlek
- Jag har alltid varit en ensamvarg och jag gillar det. Det är inte alltid en sorg att vara ensam. Men av och till så är det det. Då gör det ont. Man saknar. Såklart.
Anne-Cath Vestly (1920-)
- Av alla passioner är kärleken den starkaste, för att den samtidigt anfaller både huvudet, hjärtat och sinnena.
Lao-Tse (604 f.Kr-531 f.Kr)
- Bekrivning av en olycklig kärlek: som att försöka nå en träbit i vattnet, men man når inte riktigt fram och ju mer man plaskar med handen dessto längre bort driver hon.
Henrik Jonsson (1982-)
- Det är endast med hjärtat man kan se rätt. Det viktigaste är alltid osynligt för ögat.
Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944)
- Det är omöjligt att älska och vara förnuftig på samma gång.
Francis Bacon (1561-1626)
- Kärlek är vänskap med erotiska stunder.
Antonio Gala
- Om du älskar något, låt det gå; om det kommer tillbaka är det ditt, om inte, så har det aldrig varit det heller.
Richard David Bach (1936-)
Längtan & Saknad
Att längta efter någon är svårt,
nästan lika svårt som det är att sakna någon.
Bara det att längtan har en känsla av hopp och förväntan inblandat i sig,
medan saknad bara för med sig en gnagande känsla av vemod och tomhet.
Och allt du kan tänka på är personen som du saknar eller längtar efter.
Saknaden är ibland svår.
Den kan variera mellan att vara lätt, till att vara en övermäktig.
Den kan gå från att viska lätt, till att smärta en mäktigt.
Längtan är minst lika svår.
Den är som en brinnande flamma, lika givande varm och brännande ond.
Den drivs av hopp, tro och förväntan.
Du vill något, göra något, mest av allt.
Men du får inte, du tvingas vänta
och din starka vilja att göra det du drömmer om blir till längtan.
torsdag, juli 28
Gränna
Ligger nu i sängen så här om sena kvällen efter en dag i Gränna med Wille och hans mamma och pappa. Vi hade super trevligt och jag gör gärna om det igen med dem.
Jag satt i baksätet med Wille under hela resan dit och vi tjattrade och busade i ett med varandra. "Milla, Milla, Milla, Milla" kunde han börja stor-gapa då jag bara råkade se åt andra hållet och då jag vände mig om log han bara och pekade på något genom rutan. Efter tredje gången gav jag igen genom att säga hans namn på samma sätt, kittla honom och kalla honom busunge.
När vi kom fram till Gränna så gick vi in på en restaurang som Willes pappa parkerade precis utanför och som de alltid brukar äta på när de kommer dit. De tog fläskfilé med pommes och Wille fick pommes med bearnaisesås att doppa i (vilket han älskar). Jag tog wokade grönsaker med kyckling och ris, med tomater på en tallrik vid sidan om - en av de godaste rätter jag ätit på länge.
När vi ätit fick Wille för sig att vara kelsjuk och jag fick fyra kramar och fem pussar inom loppet av tre minuter.
Efter det gick vi ut på gatan och in i affärer för att köpa polkagrisar. Jag köpte två strutar och en påse till min mamma och pappa hemma för pengen de skickat med mig och till mig själv köpte jag en trasig stav (som de sålde för 5kr), en skruvad polkagris på pinne och två nappar. Dessutom stod Wille och jag och såg på genom rutan i en affär när de gjorde polkagris klubbor.
I bilen hem sedan somnade Wille och jag passade själv på att ladda batterierna lite efter timmarna som gått, genom att luta huvudet bakåt, blunda och låta tankarna flyga. Men jag somnade aldrig, jag var hela tiden så pass vaken att jag var någorlunda medveten om vad som pågick omkring mig och kunde när som helst ha öppnat ögonen och samtalat med dem i framsätet.
När vi kom hem till mig blev det fika, med skorpor, som Willes mamma köpt innan vi åkt från Gränna och kaffe. Wille ville leka men eftersom de snart skulle hem och skulle ha behövt satt på honom regnkläder, då det var så blött ute efter regnet, fick jag gå runt lite med honom i famnen istället. Vi tittade på blommor, katter och cyklar. Jag snurrade runt med honom och då han även insåg att han kunde luta sig bakåt utan att jag förlorade mitt grepp om honom, fick jag kämpa lite med att inte tappa honom då han började slänga sig bakåt, rakt utifrån min kropp i luften med ett skratt. Jag skrattade också och har inte lett så mycket på länge som idag. Wille ska bara ha "mer, mer, mer" jämt och tyr sig helst till mamma, pappa, morfar och mormor. Men han är en så härlig och glad unge att man inte kan låta bli att gilla honom och älska att busa med honom. Lever man bara i nuet, förstår vad han menar och gillar att göra honom glad så kommer man väldigt bra överens med honom och blir omtyckt =)
Jag satt i baksätet med Wille under hela resan dit och vi tjattrade och busade i ett med varandra. "Milla, Milla, Milla, Milla" kunde han börja stor-gapa då jag bara råkade se åt andra hållet och då jag vände mig om log han bara och pekade på något genom rutan. Efter tredje gången gav jag igen genom att säga hans namn på samma sätt, kittla honom och kalla honom busunge.
När vi kom fram till Gränna så gick vi in på en restaurang som Willes pappa parkerade precis utanför och som de alltid brukar äta på när de kommer dit. De tog fläskfilé med pommes och Wille fick pommes med bearnaisesås att doppa i (vilket han älskar). Jag tog wokade grönsaker med kyckling och ris, med tomater på en tallrik vid sidan om - en av de godaste rätter jag ätit på länge.
När vi ätit fick Wille för sig att vara kelsjuk och jag fick fyra kramar och fem pussar inom loppet av tre minuter.
Efter det gick vi ut på gatan och in i affärer för att köpa polkagrisar. Jag köpte två strutar och en påse till min mamma och pappa hemma för pengen de skickat med mig och till mig själv köpte jag en trasig stav (som de sålde för 5kr), en skruvad polkagris på pinne och två nappar. Dessutom stod Wille och jag och såg på genom rutan i en affär när de gjorde polkagris klubbor.
I bilen hem sedan somnade Wille och jag passade själv på att ladda batterierna lite efter timmarna som gått, genom att luta huvudet bakåt, blunda och låta tankarna flyga. Men jag somnade aldrig, jag var hela tiden så pass vaken att jag var någorlunda medveten om vad som pågick omkring mig och kunde när som helst ha öppnat ögonen och samtalat med dem i framsätet.
När vi kom hem till mig blev det fika, med skorpor, som Willes mamma köpt innan vi åkt från Gränna och kaffe. Wille ville leka men eftersom de snart skulle hem och skulle ha behövt satt på honom regnkläder, då det var så blött ute efter regnet, fick jag gå runt lite med honom i famnen istället. Vi tittade på blommor, katter och cyklar. Jag snurrade runt med honom och då han även insåg att han kunde luta sig bakåt utan att jag förlorade mitt grepp om honom, fick jag kämpa lite med att inte tappa honom då han började slänga sig bakåt, rakt utifrån min kropp i luften med ett skratt. Jag skrattade också och har inte lett så mycket på länge som idag. Wille ska bara ha "mer, mer, mer" jämt och tyr sig helst till mamma, pappa, morfar och mormor. Men han är en så härlig och glad unge att man inte kan låta bli att gilla honom och älska att busa med honom. Lever man bara i nuet, förstår vad han menar och gillar att göra honom glad så kommer man väldigt bra överens med honom och blir omtyckt =)
Stor KRAM till alla er som gjorde mig glad idag!
Willes mamma och pappa och Wille - ni är bäst =)
fredag, juli 22
måndag, juli 18
Veckans fråga:
VAD VILL JAG?
Det har varit dagens huvudfråga och kommer antagligen även att bli den här veckans huvudfråga.
För vad vill jag egentligen. Vad vill jag med mitt liv, vad vill jag göra och var vill jag hamna?
Jag vet vad jag vill innerst inne. Jag kan känna det. Men kunskapen om vad det är glider mig genom fingrarna och insikten om den rätta vägen för mig att ta går inte att få grepp om. Jag vet vad jag vill, samtidigt som jag har väldigt stora bekymmer med att se det.
Jag tror det har med att göra att jag tror att jag inte är värd att få det jag vill ha eller förtjänar något. Jag är inte värdig lyckan av vad jag kan få vid rätt vald väg.
söndag, juli 17
Ett litet Tack ...
 |
| Thank you |
Här med jag mina händer knäpper
och mot bröstet trycker, som i en liten bön.
Inom mig jag tackar
de högre makterna och alla krafter runt omkring mig,
som låter mig få uppleva denna stund i livet av lycka och total balans.
För ingen vet hur länge det kommer att vara.
En dag kommer allt att vara borta och över, som om det aldrig existerat
Men jag är glad över denna lilla stund jag får tillsammans med någon, även om den må vara kort.
Jag tackar för tillåtelsen om att få luta huvudet mot någons trygga axel, för att för en stund få känna fullkomlig frid och avslappning.
Jag tackar herren, himlen och alla dess änglar, samt jorden, vinden och alla krafter runt mig för denna möjlighet att få känna något som detta - som får mitt hjärta att växa och stormen inom mig att lugna sig.
Vad som händer imorgon eller framöver är något som ingen vet och vad det än blir så spelar det ingen roll. Denna dagen har gett mig frid och jag vet att jag inte är värd att be om mer än så.
Allt jag kan säga är: Tack.
fredag, juli 15
Som en Hund/Varg
Jag har alltid varit lite konstig och haft annorlunda saker för mig och tänkt på ett litet annat sätt än andra.
En av dem sakerna är när det kommer till att vara som en hund. För jag är nästan som en hund ibland och jag tror själv på att jag har en hund eller en vargsjäl inom mig. Låter konstigt eller hur? Men det är vad jag tror på.
När jag var mindre älskade jag att springa och gå/krypa runt på alla fyra. Det var som om jag kom närmare mig själv, vem jag var, när jag gjorde så. Jag kunde låsas vara någon eller något som jag inte var, samtidigt som det gav mig mer frihet och en känsla av att jag på något vis kände igen mig själv i den diffusa otydligheten om vem det var meningen att jag skulle vara. Så därför älskade jag alla fantasier om där jag var ett djur, då jag kände en extrem samhörighet med vad ordet djur innebar.
Samklangen, gensvaret, inom mig var så pass stor och påtaglig att jag fortsatte med dessa fantasier och dessa barnsliga lekar med att springa på alla fyra enda tills det att jag kom långt in i tonåren. Då som först fick jag ta mig till sans när jag alltmer förlorade barnens starka och livfulla fantasier och inse att jag inte kunde hålla på så. Varken mitt sinne eller min kropp fungerade för det ändamålet. Mina ben var för långa, mina muskler inte anpassade efter att leva ett liv på marken och min hud alltför ömtålig. Det var nästan som med sorg jag fick lägga undan det, vända ryggen till det som en gång kallats barndom och hitta vem jag var på två ben istället. Men än idag kan jag finna ljusglimtarna i min gamla vilja.
Fortfarande så finns den gamla delen av mig ännu kvar, nästan likt en instinkt.
Jag vädrar i luften, använder näsan för att lagra minnen och gillar att skapa ett band mellan det jag känner i luften och lagrar det som.
Jag lyssnar till vad jag hör, spetsar öronen till varje nytt ljud eller till varje som överaskar eller förvånar mig. Jag tar in det, lyssnar tills jag kan det och använder det senare vid att identifiera vad det är som låter.
Jag tycker om att tillhöra någon, att bära ett halsband ser jag som att jag tillhör någon eller åtminstone hör till någon, att jag inte är en herrelös/hemlös gatuhund som bara driver omkring, utan som faktiskt finns där för någon och som har någon som gillar en såpass att den vill ha en.
Dessutom så är min absoluta favorit dröm där jag är precis som en hund.
Jag springer genom skogen på alla fyra, vinden rufsar mig genom pälsen, tassarna dunkar mot marken, mitt hjärta slår, musklerna är perfekt anpassade och ger mig absolut fart och kraft. Jag är fri, jag är snabb, jag är stark och framför allt - jag känner mig mer välkommen dit än någon annanstans. Jag är den som jag egentligen är och har äntligen brutit banden med min fysiska kropp för att kunna få uppleva denna stund av ren njutning och lycka där jag kan vara den som jag innerst inne är.
= Hunden/Vargen som rusar med vinden genom skog och över mark; som känner att den är precis där den hör hemma och inte vill vara någon annanstans än just där, just då och ylar ut sin lycka mot den mörka himlen.
En av dem sakerna är när det kommer till att vara som en hund. För jag är nästan som en hund ibland och jag tror själv på att jag har en hund eller en vargsjäl inom mig. Låter konstigt eller hur? Men det är vad jag tror på.
När jag var mindre älskade jag att springa och gå/krypa runt på alla fyra. Det var som om jag kom närmare mig själv, vem jag var, när jag gjorde så. Jag kunde låsas vara någon eller något som jag inte var, samtidigt som det gav mig mer frihet och en känsla av att jag på något vis kände igen mig själv i den diffusa otydligheten om vem det var meningen att jag skulle vara. Så därför älskade jag alla fantasier om där jag var ett djur, då jag kände en extrem samhörighet med vad ordet djur innebar.
Samklangen, gensvaret, inom mig var så pass stor och påtaglig att jag fortsatte med dessa fantasier och dessa barnsliga lekar med att springa på alla fyra enda tills det att jag kom långt in i tonåren. Då som först fick jag ta mig till sans när jag alltmer förlorade barnens starka och livfulla fantasier och inse att jag inte kunde hålla på så. Varken mitt sinne eller min kropp fungerade för det ändamålet. Mina ben var för långa, mina muskler inte anpassade efter att leva ett liv på marken och min hud alltför ömtålig. Det var nästan som med sorg jag fick lägga undan det, vända ryggen till det som en gång kallats barndom och hitta vem jag var på två ben istället. Men än idag kan jag finna ljusglimtarna i min gamla vilja.
Fortfarande så finns den gamla delen av mig ännu kvar, nästan likt en instinkt.
Jag vädrar i luften, använder näsan för att lagra minnen och gillar att skapa ett band mellan det jag känner i luften och lagrar det som.
Jag lyssnar till vad jag hör, spetsar öronen till varje nytt ljud eller till varje som överaskar eller förvånar mig. Jag tar in det, lyssnar tills jag kan det och använder det senare vid att identifiera vad det är som låter.
Jag tycker om att tillhöra någon, att bära ett halsband ser jag som att jag tillhör någon eller åtminstone hör till någon, att jag inte är en herrelös/hemlös gatuhund som bara driver omkring, utan som faktiskt finns där för någon och som har någon som gillar en såpass att den vill ha en.
Dessutom så är min absoluta favorit dröm där jag är precis som en hund.Jag springer genom skogen på alla fyra, vinden rufsar mig genom pälsen, tassarna dunkar mot marken, mitt hjärta slår, musklerna är perfekt anpassade och ger mig absolut fart och kraft. Jag är fri, jag är snabb, jag är stark och framför allt - jag känner mig mer välkommen dit än någon annanstans. Jag är den som jag egentligen är och har äntligen brutit banden med min fysiska kropp för att kunna få uppleva denna stund av ren njutning och lycka där jag kan vara den som jag innerst inne är.
= Hunden/Vargen som rusar med vinden genom skog och över mark; som känner att den är precis där den hör hemma och inte vill vara någon annanstans än just där, just då och ylar ut sin lycka mot den mörka himlen.
måndag, juli 11
Morsans födelsedag
 |
| Tårta som jag lagt ihop och dekorerat |
Idag fyllde mamma år och det blev en del firanden hemma hos oss.
Brorsan med sin flickvän, Agge, kom först hit vid halv fem. Vi pratade, firade mamma med paket.
Av brorsan och hans flickvän fick hon en hink med matvaror i och en utomhuslampa som man sätter i marken och laddas upp av en solcell.
Sedan anlände syrrorna med sina pojkvänner och vi hade en trevlig stund tillsammans över kaffe och hemmagjord glass. De grattade mamma med jättefina blommor :)
söndag, juli 10
Livet
Varför måste livet vara så svårt?
Dels när det gäller allt det fysiska runt omkring dig - så som ekonomi, framtid, bostad, umgänge och utseende.
Men också när det gäller allt det psykiska- tankar, känslor, upplevelser, erfarenheter och behov.
Varför måste det vara så svårt, så otroligt kolliderande svårt?
Dels när det gäller allt det fysiska runt omkring dig - så som ekonomi, framtid, bostad, umgänge och utseende.
Men också när det gäller allt det psykiska- tankar, känslor, upplevelser, erfarenheter och behov.
Varför måste det vara så svårt, så otroligt kolliderande svårt?
Ekonomin
ständigt existerande i huvudet,
likt en del av självet.
Framtidsfrågan,
om vad som väntar
om var du kommer hamna,
surrande i bakhuvudet.
Utseendet
regelbundet plockandes
på uppmärksamhet
Samtidigt
som
Tankar
och känslor
oavbrutet snurrar runt
i medvetandet
Skapar kaos
då erfarenheten ska dras
ur upplevelsen
och ge insikt.
lördag, juli 9
en tanke...
Jag är så less.
På att behöva leva mitt liv, när det ser ut på samma sätt som det alltid gjort, mer eller mindre. Att det dag ut och dag in är som det alltid varit.
Men jag kämpar, åker in till stan, söker jobb och är allmänt aktiv. Jag försöker och hoppas.
Jag är någon som lever i nuet och trivs när jag har någon bredvid mig som kan leva i stunden tillsammans med mig.
Kryper närmare,
På att behöva leva mitt liv, när det ser ut på samma sätt som det alltid gjort, mer eller mindre. Att det dag ut och dag in är som det alltid varit.
Men jag kämpar, åker in till stan, söker jobb och är allmänt aktiv. Jag försöker och hoppas.
Jag är någon som lever i nuet och trivs när jag har någon bredvid mig som kan leva i stunden tillsammans med mig.
En sen kväll jag låg
i en annans soffa
med en varm, bastant och formbar kropp bakom mig.
Hans kropp så nära min
och min så nära hans
utan den minsta uns av oro,
helt avslappnad.
Hans andetag
allt mer regelbundna
och djupa.
Sövande.
Vrider på huvudet,
ser på mannen
som börjat vinna min tillit
Kryper närmare,
lägger mig till rätta,
sluter ögonen
och vill att tiden ska stå stilla.
Men tiden är inte evig och den måste gå, saker och ting måste passera. Aldrig mer denna stund kanske inträffar, men den ligger för alltid nära mitt hjärta. För jag insåg vad jag saknar och behöver för att må bra. Enda fram till den natten, när jag kom hem för att sova, har min säng känts så stor och ensam att behöva ligga i själv.
fredag, juli 8
Jag är
 |
| lika ledsen |
 |
| lika ensam |
 |
| lika glad |
 | ||||||||||
| lika välkomnande |
 |
| lika omtänksam |
 |
| lika kämpande |
 |
| lika fräck |
 |
| lika livfull |
 |
| lika fri |
 |
| lika blyg |
 |
| lika mörk |
 |
| lika bekymrad |
 |
| lika bedrövad |
 |
| lika sårad |
 |
| Lika hoppfull |
är jag om att ha detta:
 |
| Jobb |
 |
| Kärlek |
 |
| Trygghet |
 |
| Make |
 |
| Familj |
torsdag, juli 7
Lunch med syrran
Igår var jag hos min syster och åt lunch. Hon ringde mig medan jag satt och sökte jobb hos Communicare framför datorn så som jag alltid numera brukar göra och undrade när jag slutade och om jag hade något planerat. Men som vanligt hade jag inte det och då undrade hon om jag ville komma över på lunch. Det sa jag att jag gärna ville, för jag hade ju ändå inget annat för mig och inget som jag måste skynda mig hem till ändå.
Hon bjöd på röd currykryddad kycklinggryta, gjord på kokosmjölk och med paprika och ärtor i. Till det hade vi ris - något hon först trott att hon inte haft hemma men sedan funnit ett paket med boil-in-bag ris i skåpet. Vi pratade lite och maten var jättegod. Jag skulle glädjeligen äta det igen och försäkrade även henne om att jag tyckte att det var jättegott. För det är något vist med (lagom) kryddstark gryta gjord på kokosmjölk - smaskigt ;)
Efter det tog vi en kopp kaffe och en godisbit och samtalade lite till. Det var trevliga timmar som vi hade tillsammans hos syrran i hennes lägenhet (som är hemtrevlig och lite mysig) och jag känner att för var tid som går kommer jag min syster allt närmare.
Kanske är det för att jag blir allt äldre och att glappet på 16 år mellan oss börjar växa igen lite eller så är det för att jag gradvis blir allt mer social och öppen om vem jag är - vad jag tycker, tänker och känner, samt värderar utan att bli skräckslagen för att andra ska göra mig illa. Det är en konst att kunna vara öppen, samtala om sig själv, samtidigt som man håller muren uppe och är beredd på att råka bli skadad. Men det är skönt i alla fall att komma sina systrar närmre med tiden, då vi inte stått varandra så nära förut och jag tycker om att lära mig mer hur de är innerst inne och hur de lever sina liv :)
Ska till min syster imorgon igen, med körsbär ;)
Hon bjöd på röd currykryddad kycklinggryta, gjord på kokosmjölk och med paprika och ärtor i. Till det hade vi ris - något hon först trott att hon inte haft hemma men sedan funnit ett paket med boil-in-bag ris i skåpet. Vi pratade lite och maten var jättegod. Jag skulle glädjeligen äta det igen och försäkrade även henne om att jag tyckte att det var jättegott. För det är något vist med (lagom) kryddstark gryta gjord på kokosmjölk - smaskigt ;)Efter det tog vi en kopp kaffe och en godisbit och samtalade lite till. Det var trevliga timmar som vi hade tillsammans hos syrran i hennes lägenhet (som är hemtrevlig och lite mysig) och jag känner att för var tid som går kommer jag min syster allt närmare.
Kanske är det för att jag blir allt äldre och att glappet på 16 år mellan oss börjar växa igen lite eller så är det för att jag gradvis blir allt mer social och öppen om vem jag är - vad jag tycker, tänker och känner, samt värderar utan att bli skräckslagen för att andra ska göra mig illa. Det är en konst att kunna vara öppen, samtala om sig själv, samtidigt som man håller muren uppe och är beredd på att råka bli skadad. Men det är skönt i alla fall att komma sina systrar närmre med tiden, då vi inte stått varandra så nära förut och jag tycker om att lära mig mer hur de är innerst inne och hur de lever sina liv :)
Ska till min syster imorgon igen, med körsbär ;)
söndag, juli 3
Promenad med Wille
Nu lider helgen mot sitt slut och mycket snart är det dags att gå upp tidigt på morgonen igen och åka in till stan för att söka jobb.
I helgen har Wille, brorsan och Agge varit här två gånger. I fredags och igår.
I fredags var Wille som alltid aningen reserverad mot mig, men han gillar att springa ifrån mig för han tycker om när jag jagar efter honom och retsamt säger att jag kommer och tar honom.
Då var allting "mer, mer" och "Willes, Willes". Gång på gång fick man göra om saker med honom och tjata om att det är inte Willes utan någon annans eller instämma i att det är Willes. Men han är så söt och rolig liten unge att det inte gör något.
Han skulle leka med bollar och doppa hela armen i vattentunnan för att fylla på den lilla vattenkannan han fått att leka med. Men när armarna var dyngsura, trotts att jag kavlat upp dem, och han fått blöta skor var jag tvungen att sätta stopp för hans vattenlekar.
Igår trodde jag att han skulle bli blyg igen när jag hälsade på honom när de kom, men blev totalt överraskad då han bara istället såg på mig och sade "mormor" - menade att hon också var med.
Senare blev det regnställ och mer vattnande och lite mer borstande och krattande av gräsmattan sedan dagen innan. Men istället för att borsta med den lilla soppborsten han fått att hålla på med som en gång var min i ungefär samma ålder, skulle han ta den stora röda som vi borstar altanen med och springa iväg med. Jag fick knappt ta den ifrån honom då han höll stenhårt i den, men jag trugade honom och fick honom att återgå till sin lilla att borsta med.
Sedan blev det hemmagjord glass med polkagrisar, som han gillade starkt och promenad.
Han gick en bit in på vår väg som leder ner till vårt hus där vi bor på landet och jag frågade om han ville gå en sväng då det verkade som det. Han såg på mig och nickade. "Då går vi en sväng då", sa jag bara och vi började gå, efter en bit vände sig Wille om och till min förvåning såg jag hur han vinkade och sa "hej då" mot huset och där mina föräldrar, brorsan och Agge satt och pratade. Jag tänkte att det nog inte var någon fara att jag tog en tur med Wille då han antagligen inte ville gå så långt. Jag visste hur han var och att han helst ville vara nära "morfar" och mormor, men det visade sig att jag snart hade lite fel i det. För han föll in bakom mig och lät mig gå före, följde mina spår och när jag så bak på honom under tiden flinade han.
Väl uppe vid vägen var jag säker på att han skulle bli orolig och vilja vända om, men istället visade han vilja om att gå en sväng så jag följde med honom och såg efter honom. Vi gick förbi grannens uppfart och hälsade på honom där han stod i garaget. Jag skrattade åt Willes min när han snabbt ville gå där ifrån och visade honom istället grannens bilar. "Mer, mer", sade han men efter några minuter fick det vara nog och jag satte ner honom. Vi gick vidare och ner på nästa grusväg som skulle leda oss tillbaka igen och som går ned till en bonde med ungtjurar. Tyvärr råkade jag lyfta upp honom och visa honom motorvägen där bilarna åkte förbi. Genast skulle han dit och när det sedan började regna hade jag fullt sjå med att få med honom tillbaka hem så att inte brorsan och Agge skulle bli oroliga. Jag trugade honom att vi skulle gå tillbaka och sa till honom att jag inte tänkte gå längre. Men ändå så sprang han ifrån mig tre gånger, innan ja grep tag i honom och lyfte upp honom och bar med honom hem igen. Samtidigt sa jag att bilarna får vi ta en annan dag och att han fick säga hej då till bilarna, för då vet han att vi lämnar dem och inte ska till dem just då. Duktig som han är vinkande han och sade med sin gulliga, småbarnsröst "hej då", flera gånger.
Efter det hände det inte mycket mer och det var dags för honom att åka hem med brorsan och Agge ("morfar" och mormor) igen. Nu ska han vara uppe i Stockholm i två veckor så nu lär vi inte få se honom på ett tag. Kommer nog att sakna honom lite, nu när han börjar att lära sig att lita på mig och kan lita så pass på mig att han vågar lämna sin kära morfar och mormor för att gå en sväng med mig. Men han är ju förvisso på dagis om dagarna där han får lita på dagisfröknarna, men lite trevligt är det ändå att se tillit sakta växa fram hos någon, som förut knappt visste vad han skulle tro om mig :)
Trevlig Söndag i det gråa vädret.
I helgen har Wille, brorsan och Agge varit här två gånger. I fredags och igår.
I fredags var Wille som alltid aningen reserverad mot mig, men han gillar att springa ifrån mig för han tycker om när jag jagar efter honom och retsamt säger att jag kommer och tar honom.
Då var allting "mer, mer" och "Willes, Willes". Gång på gång fick man göra om saker med honom och tjata om att det är inte Willes utan någon annans eller instämma i att det är Willes. Men han är så söt och rolig liten unge att det inte gör något.
Han skulle leka med bollar och doppa hela armen i vattentunnan för att fylla på den lilla vattenkannan han fått att leka med. Men när armarna var dyngsura, trotts att jag kavlat upp dem, och han fått blöta skor var jag tvungen att sätta stopp för hans vattenlekar.
Igår trodde jag att han skulle bli blyg igen när jag hälsade på honom när de kom, men blev totalt överraskad då han bara istället såg på mig och sade "mormor" - menade att hon också var med.
Sedan blev det hemmagjord glass med polkagrisar, som han gillade starkt och promenad.
Han gick en bit in på vår väg som leder ner till vårt hus där vi bor på landet och jag frågade om han ville gå en sväng då det verkade som det. Han såg på mig och nickade. "Då går vi en sväng då", sa jag bara och vi började gå, efter en bit vände sig Wille om och till min förvåning såg jag hur han vinkade och sa "hej då" mot huset och där mina föräldrar, brorsan och Agge satt och pratade. Jag tänkte att det nog inte var någon fara att jag tog en tur med Wille då han antagligen inte ville gå så långt. Jag visste hur han var och att han helst ville vara nära "morfar" och mormor, men det visade sig att jag snart hade lite fel i det. För han föll in bakom mig och lät mig gå före, följde mina spår och när jag så bak på honom under tiden flinade han.
Väl uppe vid vägen var jag säker på att han skulle bli orolig och vilja vända om, men istället visade han vilja om att gå en sväng så jag följde med honom och såg efter honom. Vi gick förbi grannens uppfart och hälsade på honom där han stod i garaget. Jag skrattade åt Willes min när han snabbt ville gå där ifrån och visade honom istället grannens bilar. "Mer, mer", sade han men efter några minuter fick det vara nog och jag satte ner honom. Vi gick vidare och ner på nästa grusväg som skulle leda oss tillbaka igen och som går ned till en bonde med ungtjurar. Tyvärr råkade jag lyfta upp honom och visa honom motorvägen där bilarna åkte förbi. Genast skulle han dit och när det sedan började regna hade jag fullt sjå med att få med honom tillbaka hem så att inte brorsan och Agge skulle bli oroliga. Jag trugade honom att vi skulle gå tillbaka och sa till honom att jag inte tänkte gå längre. Men ändå så sprang han ifrån mig tre gånger, innan ja grep tag i honom och lyfte upp honom och bar med honom hem igen. Samtidigt sa jag att bilarna får vi ta en annan dag och att han fick säga hej då till bilarna, för då vet han att vi lämnar dem och inte ska till dem just då. Duktig som han är vinkande han och sade med sin gulliga, småbarnsröst "hej då", flera gånger.
Efter det hände det inte mycket mer och det var dags för honom att åka hem med brorsan och Agge ("morfar" och mormor) igen. Nu ska han vara uppe i Stockholm i två veckor så nu lär vi inte få se honom på ett tag. Kommer nog att sakna honom lite, nu när han börjar att lära sig att lita på mig och kan lita så pass på mig att han vågar lämna sin kära morfar och mormor för att gå en sväng med mig. Men han är ju förvisso på dagis om dagarna där han får lita på dagisfröknarna, men lite trevligt är det ändå att se tillit sakta växa fram hos någon, som förut knappt visste vad han skulle tro om mig :)
Trevlig Söndag i det gråa vädret.
lördag, juli 2
ny blogg
Hej, hej!
Kolla in min nya fotoblogg ;)
Super fina bilder jag tagit med min mobil.
Huvudsakligen blommor som jag tyckt varit vackra och fotat. En slags "förevigad skönhet".
Även bilder på djur och natur som jag tagit kan dyka upp på den nya bloggen, allt taget av endast mig :)
Ta dig tid att kika in och njuta lite..
av de vackra färgerna och formerna som blommor har att ge.
Kolla in min nya fotoblogg ;)
Super fina bilder jag tagit med min mobil.
Huvudsakligen blommor som jag tyckt varit vackra och fotat. En slags "förevigad skönhet".
Även bilder på djur och natur som jag tagit kan dyka upp på den nya bloggen, allt taget av endast mig :)
Ta dig tid att kika in och njuta lite..
av de vackra färgerna och formerna som blommor har att ge.
söndag, juni 12
kalas i Valla :)
Idag har vi grattat min äldsta storasyster och ätit god sallad på olika grönsaker med fetaost, gräddfil, oliver och grillade tomater, champinjoner och kött till, hemma hos hennes pojkväns föräldrar.
Vi - mina föräldrar, min moster med sin karl, min yngre och äldre syrra, min bror, pojkvännens föräldrar och bror - har haft en jättetrevlig dag. God mat, nyttig och grön, vin, kaffe och tårta med gott socialt utbyte - vad mer kan man önska för en eftermiddag med släkt, vänner och familj? :)
Jag gillar min syrras pojkväns föräldrar jätte mycket. De är lätta att prata med, tänker i bra banor som är enkla att hänga med i och koppla in egna tankar och tycken till och de har alltid nära till leende. Hans mor och jag kunde samtycka om det mesta om dagen och le tillsammans. Men jag tycker nästan mer om hans pappa. Han ser inte mycket ut för världen och jag undrade nästan varför jag gillade honom när jag mötte honom sedan förra gången då vi träffades. Men så öppnade han munnen och pratade med på en sådan trevlig stämma att man blev (blir) alldeles förundrad. Han akademisk i sättet, god humor, lägger märket till småsaker och gillar att få djupare utbyte med andra. Runt honom är det aldrig dålig stämning då han har så trevligt sätt. Han ser när någon i närheten söker kontakt eller visar intresse. En mycket intressant man, som jag inte tror att man kan tröttna på i första taget och jag hoppas att jag nästan möter någon annan sådan i framtiden som kan bli min pojkvän. För som han är, är en jättebra personlighet.
 | ||
| JÄTTEFIN jordgubbstårta :) |
Jag gillar min syrras pojkväns föräldrar jätte mycket. De är lätta att prata med, tänker i bra banor som är enkla att hänga med i och koppla in egna tankar och tycken till och de har alltid nära till leende. Hans mor och jag kunde samtycka om det mesta om dagen och le tillsammans. Men jag tycker nästan mer om hans pappa. Han ser inte mycket ut för världen och jag undrade nästan varför jag gillade honom när jag mötte honom sedan förra gången då vi träffades. Men så öppnade han munnen och pratade med på en sådan trevlig stämma att man blev (blir) alldeles förundrad. Han akademisk i sättet, god humor, lägger märket till småsaker och gillar att få djupare utbyte med andra. Runt honom är det aldrig dålig stämning då han har så trevligt sätt. Han ser när någon i närheten söker kontakt eller visar intresse. En mycket intressant man, som jag inte tror att man kan tröttna på i första taget och jag hoppas att jag nästan möter någon annan sådan i framtiden som kan bli min pojkvän. För som han är, är en jättebra personlighet.
tisdag, juni 7
Åska
Det värsta åskovädret på flera år håller just på att ringa av hos oss.
HERREGUD VILKET VÄDER !!
Regnet stod som spön i backen, de kolsvarta molnen lystes upp av klara blixtar och luften vibrerade av kraftiga muller.
Underhållning av världsklass :)
2-5 blixtar kan ha slagit ner och det dundrade så in i den att man trodde att det snarare var jordbävning.
Åska?
Nja... inte direkt... Bara igenmulet och lite dunder och brak med kraftiga blixtar.
Och regn?
Tja... sådär. Kom en bara så där ca 40 mm och halv översvämning i trädgården...
HERREGUD VILKET VÄDER !!
Regnet stod som spön i backen, de kolsvarta molnen lystes upp av klara blixtar och luften vibrerade av kraftiga muller.
Underhållning av världsklass :)
2-5 blixtar kan ha slagit ner och det dundrade så in i den att man trodde att det snarare var jordbävning.
Åska?
Nja... inte direkt... Bara igenmulet och lite dunder och brak med kraftiga blixtar.
Och regn?
Tja... sådär. Kom en bara så där ca 40 mm och halv översvämning i trädgården...
söndag, juni 5
Igelkott
Jag vaknade tidigt idag. Väcktes av min hosta. De slemmiga fingrarna det känns som om jag har i halsen och gång på gång glider upp och ner för strupens väggar, gjorde sig åter påminda efter några timmars sömn, då jag höll på att vakna upp.
Så jag gick upp och tog mig lite frukost - en banan, ett äpple och en skiva rågbröd med smör på fick det bli idag :) Och just som jag tuggat i mig äpplet där jag stod nere i köket och ska börja med mackan och tittar ut genom fönstret ser jag att en av katterna utanför verkar bete sig lite underligt. Jag fortsätter titta och ser till mig förvåning och förtjusning en stor grå taggboll med nos närmast vaggande fram ute vid jordkällan på baksidan utav huset på sina fyra små korta ben. Utan att tveka griper jag mobilen och sätter på den i all hast medan jag, med bara ben, springer ut och försiktigt närmar mig den för att ta ett foto.
Katterna var förvånade över den taggiga bollen som kutade omkring och omöjligt kunde vara ett fungerande djur. Den blev skrämd när jag kom för nära och rullade med en väsning ihop sig. Jag kunde höra hur den fräste åt mig inifrån sin lilla boning av sylvassa grå och svarta taggar. Men då jag inte utgjorde något hot, slappnade den av, rätade försiktigt ut sig och rusade sedan in bland buskarna i Syren-häcken.
Hjärtligt välkommen tillbaka Igelkott :)
Så jag gick upp och tog mig lite frukost - en banan, ett äpple och en skiva rågbröd med smör på fick det bli idag :) Och just som jag tuggat i mig äpplet där jag stod nere i köket och ska börja med mackan och tittar ut genom fönstret ser jag att en av katterna utanför verkar bete sig lite underligt. Jag fortsätter titta och ser till mig förvåning och förtjusning en stor grå taggboll med nos närmast vaggande fram ute vid jordkällan på baksidan utav huset på sina fyra små korta ben. Utan att tveka griper jag mobilen och sätter på den i all hast medan jag, med bara ben, springer ut och försiktigt närmar mig den för att ta ett foto.Katterna var förvånade över den taggiga bollen som kutade omkring och omöjligt kunde vara ett fungerande djur. Den blev skrämd när jag kom för nära och rullade med en väsning ihop sig. Jag kunde höra hur den fräste åt mig inifrån sin lilla boning av sylvassa grå och svarta taggar. Men då jag inte utgjorde något hot, slappnade den av, rätade försiktigt ut sig och rusade sedan in bland buskarna i Syren-häcken.
Hjärtligt välkommen tillbaka Igelkott :)
tisdag, maj 31
Converse i sommartid
Gud vad varmt och skönt det har varit idag
+28 grader i skuggan - super! :D
Jag har nyss duschat efter att ha rensat ogräs i ett av mammas många trädgårdsland i två timmar och blivit både svettig och smutsig. Men nu är det gjort och tomt blev det.
I morse åkte jag in till stan en sväng i blus och shorts för att skaffa hem lite bröd. På fötterna hade jag mina nya vita, låga Converse som jag fick hem på posten härom dagen. Jag tänkte att jag kunde gå in dem lite innan jag använder dem på allvar och kom hem två timmar senare efter 1-2 km gående med skavsår. En stor blåsa på vardera stortå - gör ont som *** men det läker snart och det var bättre att jag fick dem nu än senare när jag använder dem igen.
Nu har jag två Converse skor
:
ett par mörkblåa höga
och ett par vita låga.
Bägge köpte jag nya via eBay från Kina/Nya Zeland. Blåa = 225 kr och vita = 290kr.
Superbt! ;)
På önskelistan står dock ytligare ett par höga Converse- ett par klarröda.
måndag, maj 30
Cirkus
Idag var jag med min pappa på Cirkus Olympia i Vikingad.
Vi har haft det som en tradition enda sedan jag var liten att varje år gå på cirkus då Cirkus Olympia kommer till vår lilla stad.
Men för två år sedan frågade jag pappa om vi inte skulle gå som vanligt, men det blev aldrig av då pappa inte hade någon lust och jag inte ville gå själv och förra året kom det aldrig på tal. Men i år överraskade han mig med att glatt fråga mig om vi skulle gå.
Jag sa "ja, varför inte" och så blev det.
Gnälliga ungar, skrattande barn, tung doft av djur och söt lukt av sockervadd. Det var nästintill fullsatt och att ta sig in och ut från arenan var inte det lättaste, många barn fuskade och kröp under skynkena på sidorna av gången och sprang runt.
Vid tjugo-minuters-rasten var det ponny ridning i manegen för de minsta och kamel ridning utanför tälten för de lite äldre.
Det lite tråkiga var det att den unga, långa manen framför mig inte tog ett dugg notis om föreställningen, utan satt och läste i någon slags lärobok och sedan satt och spelade spel på mobilen, medan den lilla ljushåriga flickan med en rosa hellokitty keps i hans knä fick sitta och se på själv.
Ska man gå på cirkus så tycker jag att man ska se på föreställning, spela spel kan man göra hemma och cirkusen är endast en gång per år i Vikingstad. Sådant irriterar mig. Vad hade han där att göra överhuvudtaget? Kanske att hjälpa syrran att passa de tre små tejerna hon hade med sig... Men ändå.
Trevlig kväll :)
med popcorn och stora applåder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)