Vargen ylar vid bergets stup, högt och hjärtskärande. Dess sorg finner ingen gräns och den ser, med en oerhörd gläns av saknad och längtan i dess ögon, bort mot vidderna långt bort.
    Men var hör hon hemma, var är hennes plats, hur kan han finna den och hur tar hon sig dit?

Frågorna är många och ovissheten och frustrationen sliter likt ett vilddjur i hennes bröst. Full av förtvivlan slänger hon bak huvudet och öppnar sin själ för himlen. Hon önskar att någon ska höra och kanske komma till undsättning.
    Men natten är tyst och lugn. Hon sjunker ner på klippan och faller flyktigt i sömn, för att sedan lunka iväg då gryningen börjar nalkas.

För henne verkar det inte som det finns någon ände på sitt vandrande och sökande. Men viljan, den brinnande och starka viljan, driver henne framåt på sin dunkla och ovetande väg mot framtiden....

Min splitternya mobil =D

Igår fick jag erbjudande om att byta abonnemangsform så att det nästan blir 400 kr billigare för mig varje månad och att jag dessutom kan surfa, ringa och smsa fritt under hela bindningstiden på 24 mån.
    Han jag pratade med hjälpte mig att ringa upp Telenor och fråga om mitt nuvarande abonnemang och mobilen som jag än höll på att betala av. Han sa att även de på Telenor tyckte det var en väldigt bra idé för mig, då min abonnemangsform dessutom var så gammal att den behövde bytas. Men han berättade att de skulle skriva av det gamla och lägga in det nya och att jag inte behövde bry mig om att betala av den nuvarande mobil längre.
    Dessutom avslöjade han för mig att de på Telenor även bjöd på en helt ny mobil för mig och att de stod för kostnaden som jag annars skulle ha behövt avbetala på den varje månad.

Så jag gick därifrån med huvudet snurrande, pappren och kvittot på den billigare abonnemangsformen jag skrivit på, i handen och en ny splitterny, modern mobil i fickan som jag fått helt gratis. Jag kunde inte tro det och jag undrar fortfarande svagt om detta är en dröm, även om mobilen ligger bredvid mig på bordet och jag satt minst 3 timmar igår med den.

HTC Sensation

Och jag som inte tänkt mig att skaffa en ny mobil förrän om 1 kanske 2 år =P
Hihi!

hmm

Ibland kommer tidpunkter då man bara blir sittandes, fundersam och ensam hemma i soffan. Man har pluggat en stund, kommit en bit och så plötsligt börjar tankarna vandra iväg åt ett annat håll.....


En mans underbara leende och skratt. Hans omtanke och vänliga själ. Varje kram känns enda in i hjärtat och man vill inte vara någon annanstans än just där, hos honom. Han tycker om vem man är för den man verkligen är och tycker om möjligt om en ännu mer för var tid som går och stöttar en.

En gammal mans omtanke och välvilja. Han är nöjd och står stadigt på benen. Han fyller mig med skratt och jag blir alldeles busig. Jag kan vara mig själv och han är en sann vän som inte sviker och tycker mycket om en. Hans ögon är som flytande choklad och jag kan inte låta bli att kalla honom brunöga.

- De båda kallar mig för goding och tycker jag är bara bäst.

En annan man, olyckligt kär i mig och helt galen av längtan efter mig. Han ser på mig med fullaste kärlek och önskar att han kunde ge mig sitt liv och allt jag önskade. Jag tillåter mig själv att ge honom mitt hjärta och min själ allt mer. Han äger allt mer och vi verkar höra ihop. Men min kropp kan han inte få, inte än. Jag har fler saker jag måste uträtta, något mer jag måste vara med om. Livet drar i mig och vingarna är inte redo för att vikas ihop och få mig att landa på en plats där jag kan bosätta mig. Jag är inte redo än.
     Att vara med honom gör mig lycklig, fyller mitt hjärta med sång, just för jag tillåter mitt hjärta att älska allt mer. Jag ville inte först, vågade inte tro, men försiktigt försiktigt släpper jag på tyglarna en bit i taget. Om det fortsätter så här så kommer han en dag att äga mig.. Men än så länge är mina vingar för starka, luften för god och min kropp för full av liv för att ge upp kampen. Men mitt hjärta och själ har han de grundläggande delarna av..

Drömmen i soffan

Jag somnade i soffan igår förmiddags och drömde den ena drömmen efter den andra..

Den ena av dem fick mig att nästan falla omkull i drömmen av förvåning och övervälvning.
    Jag minns att jag bara satt och stirrade då skuggan tog sig form, blev till en skepnad av en älskad vän till mig som jag nog är lite kär i. Det var första gången som min hjärna aktivt formade honom inför mina ögon, letade i mitt minne efter honom och skapade en dröm där han passade in. Han lagade mat, pratade med mig med sin fina mjuka stämma och var som vanligt på sitt trevliga, mysiga humör. Jag minns inte vad han pratade om, men jag instämde och kom med små kommentarer och synpunkter. Mest satt jag där bara helt chockad.
    Jag drömde, det var helt klart, och jag drömde om honom. Jag var hos honom och han var hos mig. Utifrån min hjärna var han skapad för att vara där för min skull och det var det som chockade mig. Hjärnan sände ett meddelande till mig.
    Han fortsatte att tala till mig, så som han brukar prata med mig och satte sig sedan ner i soffan bredvid mig. Jag hade slutit ögonen, såg bara suddigt mörker, men kunde höra och känna hans närhet. Han sa ord jag inte förstod, men ljudet av hans rösts klang var lugnande. Jag kände hur han lutade sig närmare mig, hur hans huvud kom närmare mitt och hur hans ansikte som såning kom intill mitt, hans kind nära min. "Han tänker pussa mig!" flög genom mitt huvud och jag vred automatiskt ansiktet för att möta honom och kände en djup längtan efter hans läppar. Jag ville möta dem i en djup kyss. Men känslan vart så stark att jag började återfå medvetandet..
    Till min förfäran grep jag ett hårt tag om drömmen, tvingade den att stanna kvar, tvingade mig att stanna kvar. En kyss, en liten puss, ett kort möte av våra läppar tänkte jag och dök med all min styrka för att möta drömmen. Jag fick inte vakna nu, jag måste drömma färdigt!
     Efter vad som kändes som en evighet såg jag honom le sitt söta, vackra leende och sedan trycka sina läppar mot mina. En våg av lättnad och lust svepte över mig. Jag var lättad över känslan och sugen på mer än bara detta hastiga möte. Men jag suddades ut och flöt bort. Han försvann ut i mörkret och jag fortsatte sova..

Skuggan i drömmen

Jag lade mig ner på soffan, drog upp filten till hakan och somnade.

....

Jag var på väg någon stans. Jag skulle göra något viktigt eller skulle till någon viktig. Vägen under mig såg ut att vara en grusväg, men det var svårt att säga då snön låg i ett fint lager över gruset och färgade marken vintervit.
    Jag började röra på mig och utan att veta hur det gick till så sprang jag. En stark, klar måne lyste upp vägen framför mig och jag kunde se min skugga framför mig när jag rörde på mig. Jag såg till min stolthet och lycka att skuggan inte hade formen av en människa utan av en varg. Det kändes som att se sig själv i spegeln och jag såg något som jag kände igen men inte sätt på länge. Det kändes som åratal sedan, urgammalt, men ändå en del av mig, min själ. Jag såg hur skuggan av vargens rörelser rörde sig i takt med mina. Men i ju med att jag blev så pass närvarande i drömmen kom hjärnans logik in och förstörde allt. Den viskade ord i mina öron och fick tvivlet att virvla upp inom mig. Jag kunde inte vara en varg, det stämde inte, jag var en människa. Jag hade två långa ben och två armar, inte fyra ben, tassar och päls. Jag stirrade på skuggan som mitt framför mina ögon gick ifrån att vara en vargs till att vara en människas. Men jag förbannade hjärnans tvivel och logik. Jag fräste åt den att det här är den jag vill vara, den jag trivs bäst med att vara. Kan jag inte få vara den åtminstone för en liten stund, när jag drömmer?!
    Skuggan i snön skiftade tillbaka till vargform, för att sedan ganska kvickt skifta tillbaka till människoform och sådär höll det på. Varg - den blev otydlig, sedan tydlig - människa - otydlig, tydlig - varg - otydlig, tydlig - människa. Allt i takt med min styrka att slåss mot hjärnans instinktiva logik. Jag visste vem jag ville vara, jag visste vem jag önskade vara. Jag sprang vidare i full lycka.

Mind-tåg

En man tog kontakt med mig för lite mer än en månad sedan, vi pratade skrev och bara efter några dagar skrev han till mig att han älskade mig.

Jag ryggade såklart tillbaka inför denna djupa bekännelse. Men istället för att snabbt dra mig ur som min magkänsla sa åt mig att göra så gick jag mot tåget på perrongen som anlänt och viskade inbjudande till mig att hoppa på. Tåget var bara där, jag var dess viktigaste passagerare, den var där främst där för mig. Destinationen var okänd, men lovade mycket äventyr och fina vidder. Jag såg målen framför mig som tåget skulle nå och passera och jag frestades av dess mjuka och vänliga miljö. Det var skönt att kunna tänka att nu var min längtan och väntan slut. Här var ett tåg för mig att åka med, ett som var redo att ta mig dit jag aldrig varit förut. Det erbjöd mig kärlek, hopp, tro och lycka. Jag tackade ja och klev in. Tågets dörrar stängdes och det rörde på sig.

Första känslan var skön. Jag trivdes allt mer och kände hur miljön, energin och resan var bra för både själ och hjärta. Jag kände efter att tåget stannat till två gånger vid två liknande perronger att jag till min förvåning hade läkt. Mitt hjärta kändes inte lika krossat och förstört längre. Något hade lagt sig runt det och hjälpt det läka. Det var bara ärr nu, inga djupa sår som sved och värkte. Jag tackade tåget innerligt för det och för resan som den erbjöd - medan jag innerst inne började tveka på om tåget verkligen tog mig i den riktningen som var rätt för mig. Vad var mitt mål? Vart var tåget på väg och var skulle den slutligen stanna? Skulle jag ens vilja stiga av vid dess slutstation och skulle jag trivas där, eller skulle platsen kännas alldeles för gammal, tråkig och händelselös för min smak?

Jag fortsatte dock att åka med, trotts att min tvekan blev tydligare. Fina vidder for förbi, en och annan gråmulen dag fanns och ibland föll regnet från en igenmulen sky men annars var det halvklart till fint väder under resans gång som jag satt i kupén. Mat fick jag så jag behövde aldrig gå hungrig och energin sade mig alltid om hur omtyckt jag var. Men det var något som fattades. Jag såg mitt gamla liv, mina käraste vänner och den jag var nu. Hur skulle det bli när tåget förde mig längre bort ifrån allt det och in i ett liv där jag skulle bli en helt annan person och inte längre ha det liv jag haft fram tills nu. Var tåget och destinationen verkligen värda det?

Jag började röra oroligt på mig, energin blev orolig den med och undrade vad jag ville göra. Jag tvekade, beslutade för att fortsätta åka med och lugnade energin om att jag skulle följa med till resans slut. Men innerst inne hade tanken på att detta inte var rätt för mig och att det var dags att stiga av inte lämnat mig. Den malde och innan jag ens visste hur det gått till så hade jag tagit mitt beslut.

Jag ringde mina vänner och diskuterade med dem om hur jag tänkte och de hade under hela tiden varit oroliga, enda från jag till deras förvåning försvunnit iväg med tåget mot okänt mål tills det att jag berättat för dem om vad som hände under resan. De tyckte att mina frågor var rätt och att jag fattade rätt beslut. Så när energin tog en paus reste jag mig upp och gick längst bak i vagnen och öppnade dörren ut mot världen utanför. Jag stirrade på¨den suddiga världen, grå och inte alls lika upplyst som vagnen bakom mig. Men jag visste att jag hade folk där, och på något vis en framtid. Jag svalde, slöt ögonen och skickade en lång tanke som tack till tåget om att den kommit och plockat upp mig, för de fina stunder jag fatt tack vare den och den kärlek jag fått uppleva som jag aldrig trodde var ämnat för mig.

Jag vet inte hur det gick till, i ena stunden tänkte jag färdigt, fick energin bakom mig att uppfatta delar av den, drog ett djupt andetag och befann mig sedan plötsligt i det gråa, med ljuset i avtagande bakom mig. Jag slog i marken, inte så hårt, mina vänners kärlek och omtanke mjuknade fallet men det var ändå så att det sved i hjärtat och jag rullade runt i det fuktiga, kyliga gräset.

Jag låg kvar en stund, kände kärleken jag känt inne i tåget svalna av till ett minne och tänkte på energin. Jag skulle sakna den och de stunder den gett mig och jag i min tur kunnat ge tillbaka.

En bit bort kunde jag höra tåget, gnissla då det bromsade in och tutan tjöt och energin osade om sin olycka och besvikelse över att ha mist mig. Jag satte mig upp och såg bort. Jag beklagade vad som hänt, men försökte övertyga den om att mina känslor för den inte hade förändrats och att det som nu hänt var det bästa för oss båda. Jag var inte tågets utvalda passagerare och jag var inte gjord för platsen som den var på väg mot.

Långsamt, i ljudets avtagande, reste jag mig upp. Tåget var på väg bort och jag skulle aldrig se det mer. Mitt val var gjort och jag tog de första stegen tillbaka åt det håll jag kommit ifrån för att hitta tillbaka till en plats där jag och mina vänner åter igen kunde möta varandra och knyta våra band. Men jag kommer aldrig att komma tillbaka till den perrong som tåget plockade upp mig på.

Efter en stund ringde jag till en av mina kära vänner och frågade när han som tidigast kunde hämta mig. Han svarade att han bara jobbar till 12 idag och kan vara där jag är och hämta upp mig så fort han kan. Jag tackade honom innerligt och sa att han var bäst, men han säger bara tillbaka att han bryr sig mycket om mig och tycker jag är en "go tjej".

Jag önskar att jag aldrig hoppat på tåget. Inte för min skull - utan för tåget och energins skull.
    Jag fick mest bara positivt utav det. Erfarenhet, självförtroende, självinsikt, styrka och mod. Jag vet hur jag vill att mitt liv ser ut och den destinationen tåget hade i färd var inte det jag ville ha.

Dags att ta nya tag... Ja ja..
    Mina vänner, mitt hem, mina saker och min skola har jag ännu kvar. Jag har inte förlorat något när det gäller det och det är skönt, för utan det skulle jag ha fallit utan förmåga att någonsin kunnat resa mig igen.

Tack mina kära vänner!!

Verry Merry Christmas!!!

GOD JUL alla där ute och jätte trevlig helg! =)

MERRY CHRISTMAS everyone out there and verry happy holiday! =)