Födelse - Livet = Gåva?

En gammal dam på demensboendet (där jag har praktik sedan en vecka tillbaka) som brutit benet och fått det opererat klarade inte av att komma tillbaka till livet. Hon bara låg i sin säng och hade ont. Hon fick smärtstillande och kämpade tappert emot smärtan. Men hennes mod hade sviktade och för några dagar sedan gav hon upp helt. Hon slutade med att äta och dricka och bara låg.

När vi var inne hos henne i måndagseftermiddag kunde man se hur mycket hon magrat och att hon inte reagerade på det som pågick omkring henne. Hon andades och kved lite av smärta när vårdgivarna vände på henne och gav henne medicin och pysslade om henne. Men det var allt. Hennes blick flyttades då och då, som mellan de olika nyanserna och skepnaderna hon såg, men de fokuserade aldrig och fortsatte att vara likgiltigt vattnigt grumliga och pupillerna små.

När vi var inne hos henne på morgonen igår hade vi redan blivit förvarnade om att hon blivit mycket sämre och att många var tveksamma till att hon skulle leva mycket länge till. Men synen av en kropp utan person, som var i sista slutskedet av att ännu vara vid liv, var något jag inte hade kunnat förbereda mig på. Trotts att jag var lite beredd på vad som kunde möta mig och att min handledare oroligt försäkrat både sig och mig om att det var okej och att jag kunde gå ut med en gång om det kändes fel. För vad som låg på sängen kändes inte längre helt och hållet som en person, en människa med en personlighet och humör, utan bara som en kropp (blod, muskler, kött, hud, ben) som låg och andades med klickande ytliga andetag. Blicken var totalt frånvarande och man kunde inte svära på att personen som låg där i sängen visste om det var någon överhuvudtaget i rummet eller kände av vår närvaro.

Vid kvart i tolv fick vi reda på att hon för bara en stund sedan gått bort och trotts att det inte var föga förvånande så var det ändå en underlig känsla att höra att någon blivit så pass dålig och så mycket sämre att den dött. För när man hör att någon mår bättre eller verkar vara på bättre humör blir man lättad och känner lycka till personens välmående. Men när man hör att någon blivit sämre blir man orolig och ledsen för den personen och när man dessutom hör om någon som redan innan mått dåligt men som nu mår ännu sämre blir man nästan bedrövad och bestört. För vad har den personen gjort för att förtjäna detta och hon/han har all rätt i världen att vara så lycklig och glad som den kan vara tills dess att dennes tid är ute.

Min handledare försäkrade sig oroligt gång på gång att det kändes bra för mig att följa med och se på henne och att om jag kände minsta lilla obehag så behövde jag inte gå in i rummet. Men jag försäkrade henne, med en ängels tålamod, efter att grundligt och med min fulla uppmärksamhet lyssnat på henne, att det inte var någon fara och att jag skulle gå därifrån om jag kände mig minsta lilla illa till mods. Med hennes oro lugnad och mitt sinne inställt på att möta en död människa gick vi in i damens rum.

Kroppen låg stelt och onaturligt stilla, med ett vitt lakan över sig upp till bröstet. Under hennes knäppta händer låg några lila blommor som någon plockat och hennes ansikte var livlöst och insjunket. Munnen var lite öppen, som i ett sista andetag och lite av det ena vattniga blå ögat syntes. Något i det jag såg. Den sjukliga nyansen på huden, de insjunkna kinderna, den grumliga biten av ögat och den halvöppna munnen. Fick min hjärna att få en förnimmelse av slut och att koppla till den slutgiltiga döden.

Min blick gled ner till hennes bröstkorg, som bara några timmar innan tappert och en aning kämpande höjts och sänkts i takt med andetagen och de klickande ljuden av luft som rörde sig in och ut ur munnen. Det var nästan så att jag kunde inbilla mig att jag såg hur bröstet åter rörde på sig, höjdes och sänktes, som av en ren reflex eftersom det är vår äldsta och grundläggande överlevnadsinstinkt hos kroppen. För det är något som vi gör under hela vårt liv, från och med att vi föds och under hela livet, oavsett vad vi gör - andas. Kroppen är van vid det, musklerna lika så och någonstans måste den viljan ännu finnas kvar en stund även efter det att personen dött och kroppen gett upp. För det är ju så vi alla börjar våra liv och i grunden måste för att överleva.

Det var inte andningen som hade det svårt, utan den blev helt enkelt tvungen att ge upp eller sluta då något eller några andra delar slutade och gav upp i kroppen.

Jag blev inte illa berörd ett dugg av det jag såg och är inte det än. Men en stor fråga har satt sig fast i mig sedan i måndags, när den sakta väcktes inom mig och jag sjönk ner vid den sjuke damens sida för att studera såväl frågan som hennes tillstånd väckte inom mig som för mig att ta lärdom av hur en döende person ser ut.

Frågan är komplicerad och utan direkt svar.

Är livet en gåva? Är det en gåva att födas och få liv?

Kan vi ta för givet att barn föds, nya liv blir till, själar kommer och går, liv levs och sedan tar slut då vi nått den dag då det är förutbestämt att livet ska ta slut för oss?

Jag vet själv inte vad jag ska tro.

Jag satt vid hennes sida. Hennes liv var på väg att ta slut, hennes kropp var gammal och illa däran. Medan jag, där jag satt på huk på golvet, kunde känna mina starka ben under mig. Känna min kropps ungdom och vitalitet. Jag hade mycket kvar av livet ännu, i alla fall min kropp, trotts mitt gamla sinne. Men för henne var det snart över. Hon hade levt ett liv och kroppen bröts sakta ner.

Själv sitter jag här och ser på livet som en förbannelse. Något jag tvingats till och blivit född till trotts att jag egentligen inte velat. Men kan det vara så att livet i grunden är en gåva? En gåva våra energivarelser, som vi kallar själar, ges och belönas med genom att vi tar kunskap och lärdom utifrån en kropp av kött och blod, med instinkter och behov, och genom att möta andra, liknande kroppar?

Fundera på den ni...! =)

Gäster med gester

SVT 1: 20.00-20.45

Mina föräldrar tittade som vanligt på tv på lördagskvällen och eftersom jag ändå slagit mig ner i soffan i rummet med kvällsmat, så blev det att jag också tittade på programmet som de ville se.

Det var ett svenskt, komedi program, där några gäster i två olika lag tävlade mot varandra om vem som kunde lista ut lagkamratens mening fortast genom de gester han gjorde utan att använda några ord.

Meningarna var helflänga och en del helt vrickade! =)
    Som tex: "Ärtig bondböna får soppatorsk i potatisåker och räddas av blåbär med nässelfeber."
 =D
    Men den jag tyckte bäst om var:
"Tandlös vampyr med vitlöksandedräkt får ont i kistan och svimmar i fladdermusfåtölj."

Härligt humör! =D

Idag vaknade jag, i princip, med det ett leende på läpparna, efter 7 timmars god sömn. Jag har sovit bättre i natt än vad jag gjort på länge och känner mig på härligt humör =D

Det är skönt att äntligen känna sig lite gladare och kanske till och med lyckligare. Kärleken har tagit hårt på mitt hjärta, som sakta läker efter ännu en brutal omgång. Men nu börjar det kännas som om jag kan lägga det bakom mig. Kanske beror det på demensboendet där jag har praktik nu och att jag trivs så bra där, samt att jag kommer bra överens och blivit vän med en söt kille som jobbar där =)

Ska jobba kväll idag med och ser fram emot det. Alla är snälla och trevliga. De äldre är lätta att tycka om och man gör sitt bästa för att göra så gott man kan när det gäller att ta hand om dem. Det är kul att känna sig lite omtyckt (i denna svåra och likgiltiga värld).

Underbart med glädje! =D

11 september 2001 - USA

10 år - ett decennium - sedan var det som det här med World Trade Center skedde.

Då det hände och fram tills idag har jag inte tänkt speciellt mycket eller engagerat mig i det här med att två flygplan flög in i Tvillingtornen och fick dem att falla (först det södra och sedan det norra). Jag har alltid tyckt att när det blir för mycket uppståndelse runt något stor så blir det bara jobbigt att också engagera sig i det, för det tar mer av den psykiska orken än ger.
     Det är inte förrän nu som jag kan engagera mig i det jag hör och känna med det jag ser. Det är som om jag måste mogna med vissa saker och som om jag mest kan diskutera om det med människor som inte är upp över öronen fulla med starka känslor.

Men det är förskräckligt. Så många liv som gick åt, chocken händelsen gav och den totala katastrofen runt det. Det är hemskt.

Jag var 11 år då det hände och minns att vi blev inkallade lite tidigare från vår rast innan sista lektionen i skolan den dagen (tisdag). Alla vi elever blev inkallade till våra respektive hemklassrum av lärarna och jag minns förvirringen över att man undrade vad som hände, varför alla verkade så allvarliga. Vi skulle ju ha lektion som vanligt vid tre och sedan sluta runt halv fyra och åka hem med bussen. Men nu samlades vi klassvis istället, satte oss på våra platser och tittade på teven som var påsatt.
    Total förvirring, chock och katastrof skedde i rutan. Två byggnader och upprivna människor visades gång på gång i bild. Rapportörer rabblade hastigt vad som hänt och vad de visste. Först förstod man ingenting. En av byggnaderna (Tvillingtornen) brann och människor var panikslagna. Men så fick jag ganska snart insikt om att ett flygplan hade flugit rakt in i ett av dem, då de visade tydliga bilder av hur en kamera fångat ögonblicket. Jag minns att jag hade svårt smälta detta - ett flygplan som kraschat rakt in i en byggnad! Det var totalt omöjligt, men ändå så hade det skett, konstigt nog eftersom det inte fanns några som helst tecken på dåligt väder.
    Och knappt hade man kunnat tolka och ta in detta, innan man ser i bild hur nästa flygplan - som i slowmotion - flyger rakt mot byggnad två, precis bredvid den förra, och totalkrockar i ett moln av rök och eld. En del av hjärnan säger att detta är inte på riktigt, det kan inte vara på riktigt, att det måste vara engagerat som i en av de actionfilmer man sett. Men när man ser på klasskamraterna och i lärarnas ansikten så förstår man att det ändå måste ske i verkligheten, att detta är allvar.

R.I.P alla omkomna.
Jag ber för er och era anhöriga. Må er finna frid.