Då var man singel igen - fullkomligt.
Förut var man singel och sedan bara lite singel, med ett hopp om en relation. Nu sitter man här igen och om möjligt ännu mer singel än någonsin.
Jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon. Finna någon som vinner mitt hjärta, vill ha mig, kan stå ut med mig och älskar mig för den jag verkligen är. Den personen finns inte. Han är inte till för mig. Jag är inte värdig att få det jag önskar, trotts att jag kämpar på när varje ny dag blåser i stridshornet och innebär en ny kamp för mig.
Jag är excentrisk, egoistisk och trotts att jag är till gränsen nobel, då jag vill att andra ska må bättre och ha det mycket bättre än jag, slutar det ändå med att jag är en hemsk människa.
Världen är inte lätt. Det upptäckte jag som barn och gömde mig i min egen lilla bubbla, i väntan på att något skulle förändras, som skulle göra den lättare att leva i. Mindre hemsk, krävande, likgiltig och grå.
Men inget hände, inget händer och jag börjar bli trött... Så trött... på att bära dessa bördor som livet kastar på mina axlar, som om det vore någon självklarhet att jag borde bära dem alla dag ut och dag in.
Ekonomi, jobb, framtid, utgifter, sysselsättning, kärlek, hopp, tro, vänskap, hälsa, dåligt självförtroende, självtvivlande, dålig självkänsla, värdelös och längtande efter ett slut.
Jag är så trött. Så trött på allt. Trött på att inte ha något värde, inte få det jag drömmer om, känna att jag hör hit och praktiskt taget tvingas leva tills det att jag går på knäna av tyngden inombords. Varför kan allt inte bara ta slut..??
*Poff*
Likt en teve som du stänger av och en ruta som blir kolsvart. Synd att livet inte har en AV och PÅ knapp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar