På att behöva leva mitt liv, när det ser ut på samma sätt som det alltid gjort, mer eller mindre. Att det dag ut och dag in är som det alltid varit.
Men jag kämpar, åker in till stan, söker jobb och är allmänt aktiv. Jag försöker och hoppas.
Jag är någon som lever i nuet och trivs när jag har någon bredvid mig som kan leva i stunden tillsammans med mig.
En sen kväll jag låg
i en annans soffa
med en varm, bastant och formbar kropp bakom mig.
Hans kropp så nära min
och min så nära hans
utan den minsta uns av oro,
helt avslappnad.
Hans andetag
allt mer regelbundna
och djupa.
Sövande.
Vrider på huvudet,
ser på mannen
som börjat vinna min tillit
Kryper närmare,
lägger mig till rätta,
sluter ögonen
och vill att tiden ska stå stilla.
Men tiden är inte evig och den måste gå, saker och ting måste passera. Aldrig mer denna stund kanske inträffar, men den ligger för alltid nära mitt hjärta. För jag insåg vad jag saknar och behöver för att må bra. Enda fram till den natten, när jag kom hem för att sova, har min säng känts så stor och ensam att behöva ligga i själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar