En gammal dam på demensboendet (där jag har praktik sedan en vecka tillbaka) som brutit benet och fått det opererat klarade inte av att komma tillbaka till livet. Hon bara låg i sin säng och hade ont. Hon fick smärtstillande och kämpade tappert emot smärtan. Men hennes mod hade sviktade och för några dagar sedan gav hon upp helt. Hon slutade med att äta och dricka och bara låg.
När vi var inne hos henne i måndagseftermiddag kunde man se hur mycket hon magrat och att hon inte reagerade på det som pågick omkring henne. Hon andades och kved lite av smärta när vårdgivarna vände på henne och gav henne medicin och pysslade om henne. Men det var allt. Hennes blick flyttades då och då, som mellan de olika nyanserna och skepnaderna hon såg, men de fokuserade aldrig och fortsatte att vara likgiltigt vattnigt grumliga och pupillerna små.
När vi var inne hos henne på morgonen igår hade vi redan blivit förvarnade om att hon blivit mycket sämre och att många var tveksamma till att hon skulle leva mycket länge till. Men synen av en kropp utan person, som var i sista slutskedet av att ännu vara vid liv, var något jag inte hade kunnat förbereda mig på. Trotts att jag var lite beredd på vad som kunde möta mig och att min handledare oroligt försäkrat både sig och mig om att det var okej och att jag kunde gå ut med en gång om det kändes fel. För vad som låg på sängen kändes inte längre helt och hållet som en person, en människa med en personlighet och humör, utan bara som en kropp (blod, muskler, kött, hud, ben) som låg och andades med klickande ytliga andetag. Blicken var totalt frånvarande och man kunde inte svära på att personen som låg där i sängen visste om det var någon överhuvudtaget i rummet eller kände av vår närvaro.
Vid kvart i tolv fick vi reda på att hon för bara en stund sedan gått bort och trotts att det inte var föga förvånande så var det ändå en underlig känsla att höra att någon blivit så pass dålig och så mycket sämre att den dött. För när man hör att någon mår bättre eller verkar vara på bättre humör blir man lättad och känner lycka till personens välmående. Men när man hör att någon blivit sämre blir man orolig och ledsen för den personen och när man dessutom hör om någon som redan innan mått dåligt men som nu mår ännu sämre blir man nästan bedrövad och bestört. För vad har den personen gjort för att förtjäna detta och hon/han har all rätt i världen att vara så lycklig och glad som den kan vara tills dess att dennes tid är ute.
Min handledare försäkrade sig oroligt gång på gång att det kändes bra för mig att följa med och se på henne och att om jag kände minsta lilla obehag så behövde jag inte gå in i rummet. Men jag försäkrade henne, med en ängels tålamod, efter att grundligt och med min fulla uppmärksamhet lyssnat på henne, att det inte var någon fara och att jag skulle gå därifrån om jag kände mig minsta lilla illa till mods. Med hennes oro lugnad och mitt sinne inställt på att möta en död människa gick vi in i damens rum.
Kroppen låg stelt och onaturligt stilla, med ett vitt lakan över sig upp till bröstet. Under hennes knäppta händer låg några lila blommor som någon plockat och hennes ansikte var livlöst och insjunket. Munnen var lite öppen, som i ett sista andetag och lite av det ena vattniga blå ögat syntes. Något i det jag såg. Den sjukliga nyansen på huden, de insjunkna kinderna, den grumliga biten av ögat och den halvöppna munnen. Fick min hjärna att få en förnimmelse av slut och att koppla till den slutgiltiga döden.
Min blick gled ner till hennes bröstkorg, som bara några timmar innan tappert och en aning kämpande höjts och sänkts i takt med andetagen och de klickande ljuden av luft som rörde sig in och ut ur munnen. Det var nästan så att jag kunde inbilla mig att jag såg hur bröstet åter rörde på sig, höjdes och sänktes, som av en ren reflex eftersom det är vår äldsta och grundläggande överlevnadsinstinkt hos kroppen. För det är något som vi gör under hela vårt liv, från och med att vi föds och under hela livet, oavsett vad vi gör - andas. Kroppen är van vid det, musklerna lika så och någonstans måste den viljan ännu finnas kvar en stund även efter det att personen dött och kroppen gett upp. För det är ju så vi alla börjar våra liv och i grunden måste för att överleva.
Det var inte andningen som hade det svårt, utan den blev helt enkelt tvungen att ge upp eller sluta då något eller några andra delar slutade och gav upp i kroppen.
Jag blev inte illa berörd ett dugg av det jag såg och är inte det än. Men en stor fråga har satt sig fast i mig sedan i måndags, när den sakta väcktes inom mig och jag sjönk ner vid den sjuke damens sida för att studera såväl frågan som hennes tillstånd väckte inom mig som för mig att ta lärdom av hur en döende person ser ut.
Frågan är komplicerad och utan direkt svar.
Är livet en gåva? Är det en gåva att födas och få liv?
Kan vi ta för givet att barn föds, nya liv blir till, själar kommer och går, liv levs och sedan tar slut då vi nått den dag då det är förutbestämt att livet ska ta slut för oss?
Jag vet själv inte vad jag ska tro.
Jag satt vid hennes sida. Hennes liv var på väg att ta slut, hennes kropp var gammal och illa däran. Medan jag, där jag satt på huk på golvet, kunde känna mina starka ben under mig. Känna min kropps ungdom och vitalitet. Jag hade mycket kvar av livet ännu, i alla fall min kropp, trotts mitt gamla sinne. Men för henne var det snart över. Hon hade levt ett liv och kroppen bröts sakta ner.
Själv sitter jag här och ser på livet som en förbannelse. Något jag tvingats till och blivit född till trotts att jag egentligen inte velat. Men kan det vara så att livet i grunden är en gåva? En gåva våra energivarelser, som vi kallar själar, ges och belönas med genom att vi tar kunskap och lärdom utifrån en kropp av kött och blod, med instinkter och behov, och genom att möta andra, liknande kroppar?
Fundera på den ni...! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar