Mycket på jobbet idag. Men inte mer än vanligt och det var bara en halv dag idag. Imorgon lär det bli mer då jag går från 7-16, men mycket då det var lite (roligt) som hände under korta perioder.
1) - Vi gick som vanligt till vårdtagaren som bor i hus-B och hjälpte till med blöjbyte, påklädning, lyftning från säng till rullstol, samt frukost. Vi samtalade lite, läste dödsannonser, nyheter och sedan när vi skulle lägga henne igen efter att hon ätit sa hon att hon var trött på äldreboendet och att hon ville där ifrån, att hon var less på allt. Jag samtyckte lite med henne och sa sedan att jag också skulle lämna äldreboendet snart, vilket fick henne att förvånat titta upp på mig och utbrista ett "jaså".
"Ja", svarade jag, "om 18 dagar".
"Jaså" sade hon igen och såg på mig på ett förvånat, lite chockat, milt och klart uttryck.
Jag såg på henne och log mot henne. Något blossade upp i mig, en slags ömhet och samhörighet. För hon brydde sig, att jag skulle försvinna och inte finnas kvar väckte känslor hos henne och betydde för mig att hon inte bara såg någon, vem som helst - utan mig.
Av rent infall, strök jag henne över håret, för hon såg för söt ut där hon satt och såg på mig - den späda, hopsjunkna lilla varelsen. Sedan såg jag hastigt bort och började fixa med liften - instinktivt för att inte göra någon scen utav det och kanske skapa en generande stämning.
2) - Strax innan nio gick vi hem till en annan vårdtagare för bendusch och det kluriga med honom är att han inte har samma rosbarriär som oss andra. För när vi känner en svag oror över något som kan hända i framtiden - tex. att man kommer på att man borde ha köpt något som inte kommer att räcka till imorgon, när affären har stängt och att den är slut då man kommer - så kan vi ju hejda oron genom att tänka logiskt att den inte kan vara slut eller tänka positivt att man kan köpa den i en annan affär lite längre bort istället. Men han har ingen sådan barriär, utan oron hinner slå till innan hans logik eller positiva tankar hinner före och han blir lätt upprörd då saker och ting inte är enligt hans huvud. Och han vet om det, det är därför han ser till att få reda på alla tider när någon ska komma och se till att vara färdig till dess så att det inte ska inträffa.
Jag tycker rätt synd om honom för detta, för han lever i sitt eget personliga lilla helvete där nivåer stiger och sjunker hela tiden utan några hinder. Och jag har hört av den jag går bredvid, Helen, att när nivån blir så pass hög att han dras med i den får man sätta ner foten och säga till med hög och bestämd röst så att nivån hejdas och sjunker ner till en handlingsbar nivå igen.
Men, i alla fall, precis när vi ska gå, säger han till Helen att det är hon och en till som kommer till honom imorgon då.
Förvånat vänder Helen sig om och ser på honom, för hon vet inte vad han talar om då hon inte kan se morgondagens schema förrän på eftermiddagen dagen innan. Men han berättar att det är Lappsatt att hon och en till ska komma imorgon mellan tio och elva och rensa i förrådet/garderoben från vinterkläder. Helen instämmer på detta och säger till honom att vi ses då. Då undrar han plötsligt om jag också kommer att komma imorgon och när Helen svarar att det kommer jag då jag bredvid henne och jag svarar instämmande, ser jag bokstavligen hur han lyser upp - likt en sol, eller som när någon tänder en lampa.
Och det värmer mig mer om hjärtat än vad jag vågar erkänna.
3) - Vid fikat bjuder Helen på ett glas godmorgon juice och vi har allmänt trevligt med de andra från teamet. Sedan när vi går till nästa vårdtagare, som jag ska duscha och som fyller 101 år i juli, skämtar Helen med mig och vi får båda nästan små fniss-anfall inne hos honom när hon plockar fram rena kläder och jag tar på mig "munderingen" som hindrar mig från att bli blöt och gör att jag ser ut som en slaktare. Det är vid sådana tillfällen som jag gillar henne som mest och ser vilken härlig människa hon är.
4) - Efter duschen klär vi honom och värmer mat. Helen passar på att koka ägg till kvällen och potatis till middagen imorgon till honom. Medan hon gör det får jag gå ner och hjälpa till med lyft till rullstol hos en vårdare i hennes ställe och när jag kommer tillbaka får jag även i uppgift att ta upp en annan till matsalen. Hon ger mig nycklarna och säger till mig att komma tillbaka dit så fort jag gjort det. "Ja" säger jag, nickar och ger mig av. I hallen ropar hon efter mig att komma tillbaka dit så fort jag gjort det med mycket bestämd röst och jag känner en ilning av irritation. "Ja, för tredje gången!" ropar jag tillbaka, stänger dörren och sticker sedan ner för att hämta nyckeln inne på receptionen - där Yvonne står och får roligt åt mig när jag kommer, säger att jag kommer in i ett jehu. "Och sticker igen lika fort" svarar jag flinande mot henne och försvinner ut.
Men när jag kommer till vårdtagaren för att hämta henne möts jag till min förvåning av en övergiven lägenhet. Jag ropar och säger hennes namn, men alla rummen är tomma och då jag jag ut igen och låser. Jag minns att Helen pratade om att vi hade att kolla om en vårdtagare skulle ha mat och fråga henne om hon behövde hjälp med att värma den. Så då tänkte jag att jag lika gärna kunde göra det (och hennes nyckel hade jag tagit också) och samtidigt kolla i fall hon som jag skulle ha hämtat satt där. Och det såg jag mycket riktigt att hon gjorde när jag sprang tillbaka in igen.
Jag kollade korten och letade efter vårdtagarens namn, men hennes fanns inte med och det var inget förprickat i avprickningen, så jag tog trappan upp i ett huj, ringde på och frågade henne om hennes matkorg. Hon verkade bli förvånad att jag kom och mötte mig i hallen. Men jag förklarade mitt ärende och hon blev tillmötesgående, sa att hon hade mat och att hon klarade sig. Hon sa att hon var trött och jag instämde medlidande. Sedan försäkrade jag mig ännu en gång om att hon verkligen klarade sig och hon försäkrade mig det och med ett hastigt "hej då" och "smaklig måltid" gick jag där ifrån och sprang tillbaka upp till Helen. Knappt andfådd rapporterade jag till henne om det jag gjort och sagts. Att jag dessutom tagit reda på om hennes matkorg och varit uppe och frågat utan att hon behövde be mig om det verkade göra henne nöjd och jag fick ett "Bra, M..." som verkligen var menat och minnet av det värmer mig ännu.
5) - Efter allt detta, när vi slutade, gick Helen och jag och handlade tillsammans. Det var inte planerat, vi lämnade helt enkelt jobbet samtidigt, skulle åt samma håll, jag sa att jag skulle in på Netto och hon sa att hon behövde ha hem blandfärs och jag föreslog att hon kunde hänga med när jag ändå skulle dit.
Hon hängde på med orden att det kunde vara skönt att göra det med en gång och inte behöva tänka på det senare.
Så vi handlade tillsammans, jag informerade henne om lite priser som var special den här veckan samtidigt som vi båda gick på skilda håll och plockade varor. Sedan skildes vi åt vid hennes busshållplats när jag skulle vidare ner till Hemköp, med ett "hej då, vi ses imorgon".
Jag gillar verkligen Helen, hon är en blandning av "extramamma" och vän. Någon som man kan skratta och ha roligt med lika mycket som man kan få stöd av. Hon är nog en av dem som jag kommer att sakna mest då jag inte längre har praktik på äldreboendet. Men som tur var så har jag henne som vän på facebook (hon som addade mig och inte tvärt om - vilket måste betyda att hon gillar mig). Synd bara att jag inte är så van vid att ha vänner och inte vet vad som behövs för att hålla en relation stadig, eftersom jag inte har någon erfarenhet av det då jag inte känner samma behov som andra av att umgås och jag har en inre tendens att bara låta relationer sjunka och ligga stilla. Man känner varandra och skulle mycket väl kunna träffas då och då, men man gör det inte. Jag har helt enkelt inte samma behov. Därför kan jag inte lova att vi kommer att ses igen när det inte finns någon absolut anledning till det då jag inte känner något behov av att träffa den personen igen. Jag har mött honom/henne, lärt känna denne under en tid och är nöjd med det. Har inget behov av något ytligare.
Kanske något jag borde öva på.
Ska ta och sova nu - tack och godnatt ;)
