10 år - ett decennium - sedan var det som det här med World Trade Center skedde.
Då det hände och fram tills idag har jag inte tänkt speciellt mycket eller engagerat mig i det här med att två flygplan flög in i Tvillingtornen och fick dem att falla (först det södra och sedan det norra). Jag har alltid tyckt att när det blir för mycket uppståndelse runt något stor så blir det bara jobbigt att också engagera sig i det, för det tar mer av den psykiska orken än ger.
Det är inte förrän nu som jag kan engagera mig i det jag hör och känna med det jag ser. Det är som om jag måste mogna med vissa saker och som om jag mest kan diskutera om det med människor som inte är upp över öronen fulla med starka känslor.
Men det är förskräckligt. Så många liv som gick åt, chocken händelsen gav och den totala katastrofen runt det. Det är hemskt.
Jag var 11 år då det hände och minns att vi blev inkallade lite tidigare från vår rast innan sista lektionen i skolan den dagen (tisdag). Alla vi elever blev inkallade till våra respektive hemklassrum av lärarna och jag minns förvirringen över att man undrade vad som hände, varför alla verkade så allvarliga. Vi skulle ju ha lektion som vanligt vid tre och sedan sluta runt halv fyra och åka hem med bussen. Men nu samlades vi klassvis istället, satte oss på våra platser och tittade på teven som var påsatt.
Total förvirring, chock och katastrof skedde i rutan. Två byggnader och upprivna människor visades gång på gång i bild. Rapportörer rabblade hastigt vad som hänt och vad de visste. Först förstod man ingenting. En av byggnaderna (Tvillingtornen) brann och människor var panikslagna. Men så fick jag ganska snart insikt om att ett flygplan hade flugit rakt in i ett av dem, då de visade tydliga bilder av hur en kamera fångat ögonblicket. Jag minns att jag hade svårt smälta detta - ett flygplan som kraschat rakt in i en byggnad! Det var totalt omöjligt, men ändå så hade det skett, konstigt nog eftersom det inte fanns några som helst tecken på dåligt väder.
Och knappt hade man kunnat tolka och ta in detta, innan man ser i bild hur nästa flygplan - som i slowmotion - flyger rakt mot byggnad två, precis bredvid den förra, och totalkrockar i ett moln av rök och eld. En del av hjärnan säger att detta är inte på riktigt, det kan inte vara på riktigt, att det måste vara engagerat som i en av de actionfilmer man sett. Men när man ser på klasskamraterna och i lärarnas ansikten så förstår man att det ändå måste ske i verkligheten, att detta är allvar.
R.I.P alla omkomna.
Jag ber för er och era anhöriga. Må er finna frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar