... Hmm...
Störst av allt är kärleken...
... Hmph... jo, pytsan...!

21 år

Idag har jag funnits på den här jorden i 21 år.

För så många år sedan föddes jag – efter det att det tagit mamma 4 år för henne att skilja sig från sin förra man, som hon fick tre barn med (mina syskon), finna min pappa, bli ihop med honom och sedan försöka bli gravid med mig i 7 år. Därefter föddes jag, ca 6 veckor för tidigt, genom kejsarsnitt och alldeles blålila i ansiktet, kl. 12.00 mitt på dagen.

Och nu står man här i affären, framför hyllan med gratulationskort och tittar på de färgglada, skojiga och livliga korten med texten ”Grattis”, ”Ha den äran”, ”Hurra, hurra, hurra” och ”Happy Birthday”. Och av någon anledning letar sig en slags vemodig känsla och form av melankoli in i sinnet. Tänk att tiden har gått så fort. 21 år. Bara susat förbi -  innan man hunnit fatta det så har man levt så pass länge.

21 år är en lång tid. Det ser jag det som och även fast många säger att jag är ung och har hela livet framför mig så känns det ändå, innerst inne för mig, som om jag är dubbelt så gammal och redan har levt ett halvt liv.

21 år på jorden är många år, fler än vad jag någonsin föreställt mig att det skulle bli och än kan det ju bli några till. Antagligen upplever jag ännu ett 22 år och några till därefter det.
Den som lever får se..

Ha den Äran att Gratulera!

Singel for Life

Då var man singel igen - fullkomligt.
    Förut var man singel och sedan bara lite singel, med ett hopp om en relation. Nu sitter man här igen och om möjligt ännu mer singel än någonsin.

Jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon. Finna någon som vinner mitt hjärta, vill ha mig, kan stå ut med mig och älskar mig för den jag verkligen är. Den personen finns inte. Han är inte till för mig. Jag är inte värdig att få det jag önskar, trotts att jag kämpar på när varje ny dag blåser i stridshornet och innebär en ny kamp för mig.
    Jag är excentrisk, egoistisk och trotts att jag är till gränsen nobel, då jag vill att andra ska må bättre och ha det mycket bättre än jag, slutar det ändå med att jag är en hemsk människa.

Världen är inte lätt. Det upptäckte jag som barn och gömde mig i min egen lilla bubbla, i väntan på att något skulle förändras, som skulle göra den lättare att leva i. Mindre hemsk, krävande, likgiltig och grå.
    Men inget hände, inget händer och jag börjar bli trött... Så trött... på att bära dessa bördor som livet kastar på mina axlar, som om det vore någon självklarhet att jag borde bära dem alla dag ut och dag in.
    Ekonomi, jobb, framtid, utgifter, sysselsättning, kärlek, hopp, tro, vänskap, hälsa, dåligt självförtroende, självtvivlande, dålig självkänsla, värdelös och längtande efter ett slut.

Jag är så trött. Så trött på allt. Trött på att inte ha något värde, inte få det jag drömmer om, känna att jag hör hit och praktiskt taget tvingas leva tills det att jag går på knäna av tyngden inombords. Varför kan allt inte bara ta slut..??
    *Poff*
    Likt en teve som du stänger av och en ruta som blir kolsvart. Synd att livet inte har en AV och PÅ knapp...