Jag lade mig ner på soffan, drog upp filten till hakan och somnade.
....
Jag var på väg någon stans. Jag skulle göra något viktigt eller skulle till någon viktig. Vägen under mig såg ut att vara en grusväg, men det var svårt att säga då snön låg i ett fint lager över gruset och färgade marken vintervit.
Jag började röra på mig och utan att veta hur det gick till så sprang jag. En stark, klar måne lyste upp vägen framför mig och jag kunde se min skugga framför mig när jag rörde på mig. Jag såg till min stolthet och lycka att skuggan inte hade formen av en människa utan av en varg. Det kändes som att se sig själv i spegeln och jag såg något som jag kände igen men inte sätt på länge. Det kändes som åratal sedan, urgammalt, men ändå en del av mig, min själ. Jag såg hur skuggan av vargens rörelser rörde sig i takt med mina. Men i ju med att jag blev så pass närvarande i drömmen kom hjärnans logik in och förstörde allt. Den viskade ord i mina öron och fick tvivlet att virvla upp inom mig. Jag kunde inte vara en varg, det stämde inte, jag var en människa. Jag hade två långa ben och två armar, inte fyra ben, tassar och päls. Jag stirrade på skuggan som mitt framför mina ögon gick ifrån att vara en vargs till att vara en människas. Men jag förbannade hjärnans tvivel och logik. Jag fräste åt den att det här är den jag vill vara, den jag trivs bäst med att vara. Kan jag inte få vara den åtminstone för en liten stund, när jag drömmer?!
Skuggan i snön skiftade tillbaka till vargform, för att sedan ganska kvickt skifta tillbaka till människoform och sådär höll det på. Varg - den blev otydlig, sedan tydlig - människa - otydlig, tydlig - varg - otydlig, tydlig - människa. Allt i takt med min styrka att slåss mot hjärnans instinktiva logik. Jag visste vem jag ville vara, jag visste vem jag önskade vara. Jag sprang vidare i full lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar