Mind-tåg

En man tog kontakt med mig för lite mer än en månad sedan, vi pratade skrev och bara efter några dagar skrev han till mig att han älskade mig.

Jag ryggade såklart tillbaka inför denna djupa bekännelse. Men istället för att snabbt dra mig ur som min magkänsla sa åt mig att göra så gick jag mot tåget på perrongen som anlänt och viskade inbjudande till mig att hoppa på. Tåget var bara där, jag var dess viktigaste passagerare, den var där främst där för mig. Destinationen var okänd, men lovade mycket äventyr och fina vidder. Jag såg målen framför mig som tåget skulle nå och passera och jag frestades av dess mjuka och vänliga miljö. Det var skönt att kunna tänka att nu var min längtan och väntan slut. Här var ett tåg för mig att åka med, ett som var redo att ta mig dit jag aldrig varit förut. Det erbjöd mig kärlek, hopp, tro och lycka. Jag tackade ja och klev in. Tågets dörrar stängdes och det rörde på sig.

Första känslan var skön. Jag trivdes allt mer och kände hur miljön, energin och resan var bra för både själ och hjärta. Jag kände efter att tåget stannat till två gånger vid två liknande perronger att jag till min förvåning hade läkt. Mitt hjärta kändes inte lika krossat och förstört längre. Något hade lagt sig runt det och hjälpt det läka. Det var bara ärr nu, inga djupa sår som sved och värkte. Jag tackade tåget innerligt för det och för resan som den erbjöd - medan jag innerst inne började tveka på om tåget verkligen tog mig i den riktningen som var rätt för mig. Vad var mitt mål? Vart var tåget på väg och var skulle den slutligen stanna? Skulle jag ens vilja stiga av vid dess slutstation och skulle jag trivas där, eller skulle platsen kännas alldeles för gammal, tråkig och händelselös för min smak?

Jag fortsatte dock att åka med, trotts att min tvekan blev tydligare. Fina vidder for förbi, en och annan gråmulen dag fanns och ibland föll regnet från en igenmulen sky men annars var det halvklart till fint väder under resans gång som jag satt i kupén. Mat fick jag så jag behövde aldrig gå hungrig och energin sade mig alltid om hur omtyckt jag var. Men det var något som fattades. Jag såg mitt gamla liv, mina käraste vänner och den jag var nu. Hur skulle det bli när tåget förde mig längre bort ifrån allt det och in i ett liv där jag skulle bli en helt annan person och inte längre ha det liv jag haft fram tills nu. Var tåget och destinationen verkligen värda det?

Jag började röra oroligt på mig, energin blev orolig den med och undrade vad jag ville göra. Jag tvekade, beslutade för att fortsätta åka med och lugnade energin om att jag skulle följa med till resans slut. Men innerst inne hade tanken på att detta inte var rätt för mig och att det var dags att stiga av inte lämnat mig. Den malde och innan jag ens visste hur det gått till så hade jag tagit mitt beslut.

Jag ringde mina vänner och diskuterade med dem om hur jag tänkte och de hade under hela tiden varit oroliga, enda från jag till deras förvåning försvunnit iväg med tåget mot okänt mål tills det att jag berättat för dem om vad som hände under resan. De tyckte att mina frågor var rätt och att jag fattade rätt beslut. Så när energin tog en paus reste jag mig upp och gick längst bak i vagnen och öppnade dörren ut mot världen utanför. Jag stirrade på¨den suddiga världen, grå och inte alls lika upplyst som vagnen bakom mig. Men jag visste att jag hade folk där, och på något vis en framtid. Jag svalde, slöt ögonen och skickade en lång tanke som tack till tåget om att den kommit och plockat upp mig, för de fina stunder jag fatt tack vare den och den kärlek jag fått uppleva som jag aldrig trodde var ämnat för mig.

Jag vet inte hur det gick till, i ena stunden tänkte jag färdigt, fick energin bakom mig att uppfatta delar av den, drog ett djupt andetag och befann mig sedan plötsligt i det gråa, med ljuset i avtagande bakom mig. Jag slog i marken, inte så hårt, mina vänners kärlek och omtanke mjuknade fallet men det var ändå så att det sved i hjärtat och jag rullade runt i det fuktiga, kyliga gräset.

Jag låg kvar en stund, kände kärleken jag känt inne i tåget svalna av till ett minne och tänkte på energin. Jag skulle sakna den och de stunder den gett mig och jag i min tur kunnat ge tillbaka.

En bit bort kunde jag höra tåget, gnissla då det bromsade in och tutan tjöt och energin osade om sin olycka och besvikelse över att ha mist mig. Jag satte mig upp och såg bort. Jag beklagade vad som hänt, men försökte övertyga den om att mina känslor för den inte hade förändrats och att det som nu hänt var det bästa för oss båda. Jag var inte tågets utvalda passagerare och jag var inte gjord för platsen som den var på väg mot.

Långsamt, i ljudets avtagande, reste jag mig upp. Tåget var på väg bort och jag skulle aldrig se det mer. Mitt val var gjort och jag tog de första stegen tillbaka åt det håll jag kommit ifrån för att hitta tillbaka till en plats där jag och mina vänner åter igen kunde möta varandra och knyta våra band. Men jag kommer aldrig att komma tillbaka till den perrong som tåget plockade upp mig på.

Efter en stund ringde jag till en av mina kära vänner och frågade när han som tidigast kunde hämta mig. Han svarade att han bara jobbar till 12 idag och kan vara där jag är och hämta upp mig så fort han kan. Jag tackade honom innerligt och sa att han var bäst, men han säger bara tillbaka att han bryr sig mycket om mig och tycker jag är en "go tjej".

Jag önskar att jag aldrig hoppat på tåget. Inte för min skull - utan för tåget och energins skull.
    Jag fick mest bara positivt utav det. Erfarenhet, självförtroende, självinsikt, styrka och mod. Jag vet hur jag vill att mitt liv ser ut och den destinationen tåget hade i färd var inte det jag ville ha.

Dags att ta nya tag... Ja ja..
    Mina vänner, mitt hem, mina saker och min skola har jag ännu kvar. Jag har inte förlorat något när det gäller det och det är skönt, för utan det skulle jag ha fallit utan förmåga att någonsin kunnat resa mig igen.

Tack mina kära vänner!!