Det började med att jag vaknade till radion som vanligt en stund efter att den hade satt igång och med en ovanlig känsla av irritation stängde av den. Jag var så trött att jag inte orkade gå upp med en gång och låg kvar, då jag hade tid. Men det slutade nästan med att jag försov mig och då jag stod och klädde på mig var mina ögon smala som springor av trötthet. Att min kropp var seg av trötthet var ju inget konstigt, men att jag knappt kände mig hungrig och att jag nästan fick tvinga i mig den var ovanligt. När jag senare såg ner på mina fötter kom jag på att jag inte satt på mig skorna som jag ställt bredvid. Men när jag skulle ta på mig dem så kände jag att jag bara inte orkade. Då hade det varit skönt ifall man hade haft en betjänt som hade kunnat ta på dem åt en, så att jag hade kunnat släpa mig iväg.Jag tänkte på vägen jag hade att cykla - den brukar gå relativt snabbt - och att jag hade en bit att gå när jag väl kom in till stan och sedan skulle gå och tvingas vara hjärtligt glad mot de äldre - när hela min kropp kändes matt av trötthet och omedgörlig. Så jag sa högt till mig själv att "Nu skiter jag i det här!" och ringde till nattpersonalen på äldreboendet och bad dem att lämna en lapp till den jag går bredvid, på hennes schema, att jag inte kommer idag. Sedan gick jag och lade mig igen - och somnade nästan direkt.
Hoppas ingen vrider nacken av mig för att jag skolkade från en halvdags arbete. (Tråkigt för de 140 kr som jag förlorar på detta genom att inte gå idag - men *suck* så är väl livet :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar