skärtorsdag

Haha, personalen på äldreboendet var rätt roliga idag. De sa på skämt till varandra om det inte var dags snart för den andre att sticka hem, dra på sig sina kläder och dra till Blåkulla. De frågade även om de haft kvasten på laddning i förväg så att de lyckas ta sig enda fram.

Vaktmästaren hamnade även han mitt i, som en av de två männen bland ett dussin kvinnliga vårdare och fick frågor om inte han också skulle till Blåkulla på en kvast.
    Mycket skratt, skämt och glada ord idag. Jag log, flinade, skrattade och skämtade jag med vilket fick vaktmästaren att lägga ögonen mer på mig. Jag kan riktigt se att han börjar gilla och acceptera mig allt mer. Se på mig, le med vänlighet i ögonen och hälsa - efter att ha insett att "oj, hon är ju riktigt trevlig, har humor och kan skämta!" - precis som om mitt utseende får andra att vara vaktsamma i början och under lång tid vänja sig vid mig innan de kan se mig för den jag är.
    Det mest konstiga är att om jag sitter sur och tyst i mitt egna lilla hörn verkar det som mer normalt och logiskt än om jag sitter glad och trevlig som en i gänget, ler och hälsar på alla som kommer på morgonen. För få hälsar eller ser åt mitt håll på morgonen. De hälsar på den som sitter bredvid mig, men ofta inte mig. Går jag inte med någon i personalen existerar jag knappt. Det är oftast jag som måste ta initiativet.
    Varför måste människor vara så konstiga?
Bara för att någon råkar se annorlunda ut och har en egen stil till både klädsel och tanke?